Det här var säsongen då Linköping HC var tvunget att inte bara gå till slutspel utan till kvartsfinal för en rimlig chans att få till svarta siffror på sista raden i bokslutet.
Nu?
Tja, ju mer du vinner i det slutspel som (förhoppningsvis) väntar i vår, desto mer förlorar du ekonomiskt. Om det här håller i sig, om coronaviruset fortsätter att sprida skräck och om det fortsatt är mer eller mindre tomma läktare så inbillar jag att plats elva och tolv är de rent pengamässigt bästa. Att det är färdigspelat efter grundserien.
Det är förstås en märklig situation och även om naturligtvis inte allt handlar om ekonomi så är det ju faktiskt den här säsongen viktigare att överleva än att vinna SM-guld. Klubbarna blöder och väntar spänt på hur mycket som finns i regeringens och RF:s pengapåse. Antingen får alla lika mycket eller också fördelas det efter förlorade intäkter och publiksnitt i fjol. Gissar jag.
Skulle pandemin fortsätta att hålla samhället i sitt grepp är det nog inte omöjligt att slutspelet kommer att spelas i någon slags bubbla à la NHL för att få ned de gemensamma kostnaderna. Där är vi förstås inte än, men nog tror jag att det finns med bland SHL:s alla scenarion.
Jag har själv skrivit att det inte ska värvas när läget är som det är, men antar att LHC-ledningen tänker tanken. Det vore märkligt annars. Nu var Jussi Rynnäs sjuk, men nye målvakten har som bekant inlett svajigt. Samtidigt har tänkte andrekeepern Niklas Lundström delvis oförskyllt hamnat i en otacksam roll och inte visat tillräckligt hög SHL-nivå.
Det är kanske elakt att skriva, men det är sanningen.
När han dessutom alldeles för sällan fått hjälp har LHC hamnat med en målvaktssituation och otrygghet som gör att man inte kommer att lyfta nog mycket. Två tidiga insläppta mål mot Frölunda och även om det var några slumpskott är det sådant som måste undvikas. Inga jätteblunders, men helt enkelt inte tillräckligt. 0–2 och det kändes som om matchen knappt hade börjat.
Så lätt att såra. Så lätt för att hamna i underläge.
I match efter match.
Sedan ska det sägas och strykas under att Niklas Lundström spelade upp sig och var riktigt bra, men inledningen avgjorde mycket. Precis som mot Djurgården häromsistens. För LHC ser jag egentligen bara två alternativ. Antingen hoppas och tro att de målvakter som är här stadigt kan visa mer – eller också agera och hitta någon som mer säkert kan göra det. Det vill säga rädda laget när så behövs.
I rådande läge blir det så betydelsefullt med lyckade starter för att få något att gå på och tro på. I stället blir det stressat och när motståndarna spelar för att vinna spelar LHC för att inte förlora. Nu var andra perioden, när det inte längre fanns något att förlora, med beröm godkänd, men i den tredje saknades sedan kraft och kvalitet för att forcera.
Elva matcher är spelade, LHC har bara tagit nio poäng och det vore att lura sig själv att påstå att det bara är tillfälligheter och att ”äh, statistiken ser bättre ut än resultaten, så det vänder snart”. Det må vara tidigt att tända krislampor, men det är definitivt tendenser att ta på allvar. Mycket kan man säga om tabeller, men de ljuger inte. Så goda råd är dyra. Det är allvar nu.
En helt annan sak:
Riktigt stark svensk insats och 2–1 mot Kroatien i Nations league. Med Peter Wettergren – det finns mycket fotbollskunskap att hämta i Ödeshög – som tillfälligt huvudansvarig hittades tillbaka till grunderna och en mer defensiv balans. Det är ett måste om vi ska slåss med de bästa. Då kom också det resultat som så väl behövdes.
Såg någonstans att 20 miljoner stod på spel, men måste ändå säga att jag har så vansinnigt svårt att gå igång på den här typen av hittepåturneringar. Fast det kanske bara är jag.