Snacka om skönt utgångsläge. Snacka om att kunna vända det till något positivt när det snackas i omklädningsrummet. Snacka om att åtminstone slippa den yttre pressen och kunna slå ur underläge.
”Fasen, gubbar, ingen tror på oss. Nu ska vi visa hur fel alla har!”.
Ungefär så.
Nu satt jag i nästan i tre perioder och tänkte att det är alldeles för långt till Ängelholm för att åka dit och göra så lite. Att Jacob Johansson trots fyra insläppta mål var bäst i laget (ja, hat trick-skytten Adam Brodecki ska förstås också ha beröm) säger en hel del om hur det faktiskt såg ut. Måste också säga att jag gillar James Wright mer och mer. Inte ett dugg flashig, men stabil och nyttig.
Detta sagt.
Jag antar att det finns någon slags inneboende styrka i att hitta ett sätt att vinna när så mycket faktiskt är så dåligt.
Vad jag tror själv om LHC-säsongen?
Tja, säg så här: tror inte att det blir toppstrid, men bättre än i fjol.
Lovar att återkomma i ärendet inom kort.
Ska man vara ärlig, och det ska man ju, handlar förbundskaptensjobbet för Tre Kronor numera om egentligen bara två saker. Vara ett ansikte utåt för svensk ishockey och inte minst ha bra kontakt med NHL-spelarna så att Sverige får ett som vasst lag som möjligt till VM. Den enda landslagsturnering (när det inte är OS eller World cup) som betyder något under säsongen.
Johan Garpenlöv uppfyller mer än väl båda de kriterierna.
Så det blir nog bra. Det var ett väntat val.