Man ska kalla saker för dess rätta namn och den svenska VM-insatsen var inget fiasko.
Ett misslyckande?
Absolut.
Allt var upplagt för en svensk final och till och med guld när Danmark mot alla odds skickade hem kanadensiska stjärnor – men i lördags var det som om någon stack hål på den uppfräschade miljardbollen i södra Stockholm.
Något dygn senare är jag fortfarande osäker på hur matchplanen såg ut i semifinalen mot USA. Det allvarliga var egentligen inte att Sverige förlorade. Det kan hända mot bra lag och USA är bra. Men sättet som Sam Hallams gäng rasade ut på?
Inget målvaktsspel värt namnet, hönsgård i försvaret och trubbig offensiv. Spelarna fick ingen hjälp från båset och det är självklart att Hallam & Co inte kommer undan kritiken. När det har gällt som mest har kaptenen inte en enda gång lyckats få Tre Kronor att prestera som bäst.
Nu väntar närmast OS till vintern och till rätt stora delar kommer det att vara samma lag som nu. Gustav Forsling, Rasmus Dahlin, Victor Hedman, Jesper Bratt, Joel Eriksson Ek och några till lär tillkomma, men annars blir det inte så mycket bättre än så här. Det gör att misslyckandet måste smärta ännu mer.
Jag har inga problem med att Sam Hallam var en dålig förlorare efter semifinalen, men att vara så snarstucken och kritisera frågor i teve är sällan eller aldrig någon bra taktik. Det har han inget att vinna på.
All skuld för misslyckandet ligger förstås inte på kaptenen, men han kommer inte ifrån det stora ansvaret. Vinsterna mot riktigt bra motstånd har varit för få och resultaten för dåliga under senaste åren.
Då måste det ifrågasättas och hittas nya lösningar.
Byta förbundskapten? Kanske. Men mest funderar jag på om vi ens ska ha någon. Det skulle kanske vara bättre att framöver ha en övergripande ansvarig som tog ut olika ledare till olika turneringar.
Hörde att tidigare förbundskaptenen Johan Garpenlöv, numera expert i radio, tyckte att upplägget med en förbundskapten är förlegat och det ligger något i det. Varför inte välja den tränare som är bäst lämpad för varje större turnering?
VM blev en publiksuccé i Avicii arena när Tre Kronor spelade, men det känns ändå som att en del av själen riskerar att gå förlorad. Det är möjligt att det är en åldersfråga, men jag gillar inte känslan att det blir mer jippo och mindre mästerskap och att publiken mest skriker när två överenergiska discjockeys spelar hög musik och vill att den ska göra det.
Det borde vara viktigare med vad som händer på isen än på respektive sociala medier.
Men det kanske är jag som börjar bli gammal.