Jag har ofta varit skeptisk till den, direkt kritisk, men känner i år helt annorlunda.
I vinter ska det bli riktigt roligt att fira Hlinka & Hlavac i Linköping.
Anledningen till min optimism: Tjeckerna är inte lagets viktigaste spelare längre. Jag tror inte de är bäst spelmässigt och de är definitivt inte de som bär laget. Därför spelar det mindre roll i år om Hlinka precis som tidigare år är bättre i grundserien än i slutspelet.
Centrallinjen, de som bär årets LHC, är Fredrik Norrena, Magnus Johansson, Niclas Hävelid och Andreas Jämtin. Är de bra så är LHC bra. Svårare är det inte.
Norrena började serien tveksamt, men har på sistone, senast mot Brynäs i lördags, visat den klass han måste visa. Christian Engstrand har som vanligt getts ett fåtal chanser och när han då varit svajig, mer puckmotare än trygg målvakt, så har Norrena återigen blivit den odiskutabla ettan.
Johansson har varit briljant offensivt men inte alls lika dominant i egen zon som tidigare. Han som tidigare skapat sig oändligt med tid, proppades mer än någonsin i kvartsfinalserien mot Skellefteå i våras och har i höst märkligt ofta fått stressa iväg passningarna. Mot Brynäs var han dock sitt bästa jag över hela rinken, perfekt kompletterad av 19-årige Mattias Bäckman som gjorde sin bästa elitseriematch hittills. Lugn, klok och kreativ, alltid med en rak lång djupledspass som första passningsalternativ.
Om Norrena och Johansson är stjärnorna så är Niclas Hävelid och Andreas Jämtin pådrivarna, med en inställning som smittar av sig på alla.
Jag frågade Hävelid inför säsongsstarten hur han kan brinna som han gör i elitserien efter så många år i finrummet på andra sidan Atlanten:
- Jag älskar att vinna. Det är allt.
Ett svar lika enkelt som Hävelids spel. Hur hans kropp kan hålla, med tanke på hur han i varje närkamp tar emot tacklingen i stället för väjer undan, och så gjorde även under alla år i NHL, är ett medicinskt under.
Just tacklingar är den del Jämtin utvecklat mest i år, som han driver på laget med. I det LHC som leder tacklingsligan överlägset är han den som smäller på särklassigt mest. Hårda fakta som, om laget orkar distansen ut, kan bli avgörande i ett tajt slutspel.
Hans Särkijärvi ska ha stor cred för hur han har tyglat Jämtins tävlingstemperament utan att kompromissa med hans fysiska spel. I dag är Jämtin en tillgång i vilken elitseriekedja som helst. Själv vill jag, trots höstens succé med Arlbrandt och Söderberg, se honom tillsammans med Hlinka och Hlavac. De har tidigare visat att de trivs ihop och det är viktigt att snabbt få fart på tjeckerna när de kommer.
Arlbrandt och Söderberg kan säkert hitta kemin med Robin Figren. Han är som Jämtin rivig, oöm och målfarlig, med ett poängsnitt som bara Söderberg, Johansson och Arlbrandt slår. Ändå är det bara Michael Holmqvist, Kalle Olsson, Martin Laumann Ylven och Joachim Nermark som spelat mindre av forwards. Flyttar man upp Figren samlas den bästa kreativiteten, och poängproduktionen, i de två toppkedjorna.
På lördag, borta mot Skellefteå, spelar troligen Hlinka och Hlavac säsongens första match i lejontröjan.
Vore jag LHC-supporter skulle jag möta med stora famnen.