LÄS MER: Smällen: Asllani lämnar guldjagande LFC

LÄS MER: Krönika: "Ursäkta, det känns som ren bullshit"

LÄS MER: Uppgift: Real Madrid har lagt bud på Asllani

Artikelbild

| Kosovare Asllani.

Förändringens vindar blåser. Damfotbollen är på frammarsch och Kosovare Asllani är en spelare som är mitt i vimlet. När det snackas om att spelare hellre åker utomlands för att tjäna bättre med pengar valde landslagsstjärnan att göra tvärt om och flytta hem. Det var några dagar kvar tills VM-äventyret skulle börja för henne när vi träffades på Linköping Arena. Alltså var det där och då inte klart att hon skulle lämna Linköpings FC – trots att det redan då hade diskuterats om det i olika forum.

– En anledning till att jag återvände till damallsvenskan var att jag ville tillbaka till Sverige när jag fortfarande spelar min bästa fotboll. Jag ville inte komma tillbaka när jag är för gammal, säger Asllani och skrattar till.

– Men jag saknade också Sverige eftersom jag hade varit utomlands i sju år. Samtidigt är det ingen hemlighet att jag var i städer där det hände grejer med terrordåd, vilket gjorde att jag ville ha mer tid med mina nära och kära.

LÄS MER: LHC går tomhänt ur Asllani-affären

Artikelbild

| Kosovare Asllani.

Dock var det inte mycket som hade förändrats i Linköping FC. Saker och ting kanske till och med har försämrats. När Asllani var yngre fanns en fystränare i LFC som bland annat fokuserade på snabbhet och styrka hos spelarna i laget. Det finns inte längre. Men i det stora hela är det ungefär samma förutsättningar som innan.

– När det kommer till storleken på tränarstaben, som jag tycker är den största skillnaden utomlands och i Sverige, är det ungefär likadant som när jag lämnade. Utomlands har man råd att lägga ner pengar på allt runt omkring och folk som ska utveckla produkten, det vill säga vi spelare. Men allting handlar inte om ekonomi när det kommer till att saker ska skötas professionellt, säger Asllani och tystnar.

– En sak som jag själv reagerade på när jag kom tillbaka till Sverige var att media kunde komma och gå hur de ville och kunde stå utanför vårt omklädningsrum efter en träning och be om en intervju. Jag vill först och främst få frågan, att det ska planeras in och kanske veta vad intervjun ska handla om. Det handlar inte bara om ekonomi utan om att ha ett professionellt tankesätt. Där är Sverige några år efter.

Tittar man på faciliteterna som finns på Linköping Arena finns dock inte mycket att klaga på. Hon påpekar dock att konstgräsmattan som nu har bytts ut borde försvunnit för flera år sedan.

– Den var under all kritik. Under den första träningen märkte jag att den var brutalt hård. Sedan är ledarstaben professionell när det kommer till att planera träningar och sånt, där ligger vi på en bra nivå i Sverige. I PSG var det mycket snack de första åren om att vi ville satsa, men ändå hade vi knappt ett omklädningsrum och en plan som var under all kritik. Vi hade inget gym och tränarna hade inget öga för den fysiska biten. Där var klubben mitt i en fas för att bygga upp något. Det har blivit bättre nu men under de första åren jag var där var det fortfarande bättre i Sverige. Manchester City går det dock inte att jämföra med. Där hade man samma faciliteter som herrarna och vi hade tillgång till alla specialister på heltid. Men där är ju inte ens herrlagen i Sverige i dag, säger Asllani och ler.

Vad tycker du att damallsvenskan ska fokusera på för att kunna konkurrera med ligorna utomlands?

– Det jag tycker man ska utveckla är framför allt tankesättet. Man ska inte bara se det man inte har utan man ska göra det bästa av det man har. I Linköping finns det mycket möjlighet att bygga upp spelare och ge dem möjlighet till att utvecklas. Sedan handlar det om att lyfta fram att det är ett bra levnadssätt här och att man får spela i en jämn liga, vilket kan locka. Om det bara fanns lite bättre ekonomi är jag övertygad om att även de bättre spelarna skulle vilja komma hit. För det är en jämn liga och man har bra faciliteter och ett bra rykte som land att bo i.

Ekonomiskt då. Är det stor skillnad lönemässigt om man jämför damallsvenskan med ligorna utomlands?

– Jämför man medelinkomsten utomlands och här är det bättre utomlands. Sedan finns det alltid undantag. Men självklart hade jag kunnat tjäna mer om jag hade varit kvar utomlands. I Sverige ligger väl medellönen på runt 10 000 kronor i månaden. Sedan beror det på vilken klubb man spelar för. Nu har jag varit i PSG och Manchester City, det är inga små klubbar som man skrattar bort. I Manchester City har de dock lönetak. Men ekonomiskt ligger också damallsvenskan efter. Utomlands är de framgångsrika herrlagen kopplade till damlagen vilket de får sin ekonomi ifrån, eller i alla fall stöttning ifrån.

Utvecklingen generellt – det har hänt mycket omkring damfotbollen. Vad säger du om det?

– I världen har det hänt mycket och det är för att det pumpas in pengar i produkten, bland annat till marknadsföring. Vi kan spela hur bra fotboll som helst men om vi inte marknadsför oss kan man aldrig få in den ekonomiska biten. Kolla bara på oss i Linköping. Det syns ingenstans att vi har matcher. Hur ska då folk veta om att vi spelar? De som verkligen är intresserade går såklart in på hemsidan, men vi måste synas mer för att folk ska vilja komma hit. De unga tjejerna som växer upp nu ska vilja komma och se oss spela fotboll. Det gör ganska mycket att bara ha någon som filmar lite på träningarna eller tar någon bild och gör det snyggt. Det gör att yngre ser det och tänker "shit, jag vill också spela i Linköping när jag blir stor", säger Asllani bestämt.

Det är ett ord som hon återkommer till flera gånger i intervjun: professionalitet. Oavsett om det handlar om marknadsföring, media eller hur spelarna ser på sig själva ska det andas proffsighet. Damfotbollsspelare i dag ser inte alltid värdet i sig själva och tackar gärna ja till saker på ren rutin – men det gör inte Asllani.

– I den här tiden med sociala medier måste man marknadsföra sig själv och där handlar det inte om ekonomi utan om att lyfta oss som förebilder, lyfta oss som stjärnor och oss som en produkt man eftertraktar. Jag är nog en av väldigt få som ställer krav. Det ska vara ordentliga förberedelser och man kan inte gå med på att göra vad som helst. Jag tackar nej till otroligt mycket för att jag känner att det inte är värt det. Bara för att man är damspelare ska man inte göra allting gratis. Om vi inte behandlar oss själva som proffs. . . Varför skulle någon annan göra det?, säger hon.

Om det är någon svensk damfotbollsspelare som också lyckats knyta till sig de stora sponsorerna är det Asllani. Många spelare har endast en agent som sköter kontrakten – hon har två. En som sköter det traditionella med kontraktskrivningar och en som sköter marknadsförings- och sponsringsförfrågningar.

– Om man tittar på vilka företag jag jobbar med är det inga små företag. Vill man samarbete med mig och vill man länkas ihop med mig och mina värderingar då kommer det att kosta. Det ska vara värt att göra det och vi vill stå för produkten. Samtidigt vill vi ta damfotbollen till nästa nivå och jag ställer också dessa krav för att hjälpa nästa generations fotbollsspelare.