krönika Vad är väl 4–0 mot bottenlaget LB 07 på vad som måste vara en av svensk elitfotbolls mest spartanska och osexiga arenor? Tja, det går att avfärda som en kväll på jobbet, men för Linköpings FC betydde det mer än så.

Det var tre raka matcher utan mål och ett guldtåg som redan nu var på väg att lämna perrongen utan östgötsk inblandning, men nu blev det en minst sagt efterlängtad trepoängare, tacksamma resultat i övrigt och förnyat hopp. Det har redan trampats fel väl många gånger, men vinsten ger i alla fall några dagars arbetsro för det tippade topplaget.

Redan på söndag väntar toppmöte med Göteborg och det är en match som definitivt inte bör förloras.

Artikelbild

Med så många offensiva VM-spelare hade LFC inte gjort mål på tre matcher och när Mimmi Larsson spräckte nollan mot bottenlaget hördes en kollektiv suck av lättnad över hela Skåne. Fyra mål framåt kunde ha varit fler och hur Stina Blackstenius lyckades undgå att näta när läget dök upp före paus förstod hon knappast själv.

Det var betydligt bättre fart på offensiven och jag gillade att det spelades raskare och rakare och även del längre bollar. Har du så mycket speed och kvalitet framåt måste du utnyttja den. Inte hela tiden, men betydligt oftare än vad som varit fallet tidigare.

Utan Kosovare Asllani har skiftats till en mer 3–4–3-liknande formation och när inte någon ersättare hämtas in var det ett naturligt byte. Problemet? Det är alltid svårt att förändra spelsystem under pågående säsong och när de bästa spelarna dessutom är borta på VM-uppdrag blir det ännu svårare.

Så det är inte konstigt att det stundtals sett otajmat ut, men samtidigt finns inte tid för någon inkörningsperiod. LFC hade behövt att hitta spelet redan för en vecka sedan och måste framförallt göra det när motståndet blir betydligt tuffare än så här.

Matcherna kommer tätt, och så ser det ut under nästan hela hösten, och jag kan förstå att Olof Unogård, tränaren, därför vill förändra och rotera från match till match. Bekymret är att inte bredden riktigt finns för att göra det i en tunn trupp med bara sexton utespelare.

Det är viktigt med belastning och att inte gå över gränsen, men försiktighetsåtgärderna kan också kosta. Nu blev det ovanligt lyckat. Frida Leonhardsen Maanum hoppade in efter en timme, Anna Oscarsson spelade inte alls och VM-trion Nilla Fischer, Lina Hurtig och Stina Blackstenius kunde plockas av efter paus. Ersättaren Vilma Törnqvist fick pris som matchens lirare, det blev klar seger och fler fräscha spelare till dess att de verkligen behövs.