Det står 2–2 vid full tid. LHC har fått med sig en utvisning i slutet av perioden och ska få chansen i numerärt överläge.
Då händer något i korridorerna under läktarna i Fjällräven Center. Kim Martin Hasson, som vaktade målet i matchen, berättar:
– När jag gick av isen för att ta mig in i omklädningsrummet kom en domare fram och ville låna min mask. Jag undrade förstås varför och han berättade att Modo begärt mätning av den.
Kim säger att hon blev lite orolig. För frågan om masken var godkänd eller inte hade diskuterats tidigare under säsongen.
– Det fanns två domarböcker om jag förstått det hela rätt. Den ena sa att om en klubba inte kommer in mellan pinnarna i gallret så är det det godkänt. Den andra sa att man skulle mäta öppningen med ett måttband och hade man gjort det hade den nog inte blivit godkänd. Då var gluggen för stor.
Problemet var att Kim, och flera andra målvakter under den säsongen, spelade med en seniormask. Grejen var att damerna i reglerna ansågs likställda med juniorer och då skulle det varit en annan typ av mask med en extra pinne framför ögonen.
– Nästan alla i serien spelade med den här typen av galler och internationellt var de godkända, så det var en väldigt larvig regel. Från och med den här säsongen har de ändrat reglerna så att även damer får spela med seniorernas mask, säger Kim och har svårt att dölja sin åsikt om varför det tagit så lång tid att ändra på den regeln.
Så egentligen hade Modo rätt, din mask var inte enligt reglerna?
– Som jag förstått det, ja. Men eftersom domaren valde att bara mäta med en klubba så ansågs den godkänd.
Resultatet blev att Modo, som lagt in protesten, straffades med ytterligare en utvisning och LHC fick spela fem mot tre.
– Jag minns att Mike (Helber, dåvarande klubbdirektören) kom in och var helt lyrisk och manade på oss att verkligen ta chansen att avgöra matchen.
Och det gjorde man. Efter bara en dryg minuts spel skickade Bailey Bram in 3–2 och gav LHC det första guldet.
Kim Martin igen:
– Det här med hjälmen blev en väldig snackis efteråt. Till en början tog det nästan udden av guldet och det var lite synd. Men för oss i laget var det väldigt speciellt, för många var det första SM-guldet och vi gick inte in i finalen som favoriter. Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket av den säsongen, mer än att vi slog ur underläge och vann, vilket var en skön känsla.
Året efter blev det ett nytt guld, där man avgjorde med 5–0 inför 3 000 åskådare i Stångebrohallen mot AIK i den andra matchen.
Efter det slutade Kim med ishockey. Hon har satsat på den civila karriären inom LHC och driver dessutom ett eget företag där hon erbjder målvaktsträning för deltagare från hela landet.
Den givna frågan är, blir det någon comeback?
– Det får vi se, jag vet inte. Ska jag komma tillbaka och börja spela igen så vill jag nå den nivå jag en gång var på och då vet jag hur mycket tid och kraft det krävs för att nå dit. Och jag är inte helt säker på att jag är beredd att offra så mycket för det.
– Men man ska aldrig säga aldrig. Det är klart att det är kul att spela hockey, men jag kan inte säga att jag saknar matcherna speciellt mycket. Dessutom är jag och min man Jay så mycket i hallen och är runt laget nästan hela tiden så det känns knappt som om man slutat.