Det är mycket ovanligt att Kim är hemma och kan ta emot besök en vanlig tisdagskväll i slutet av februari. Bauer, hennes fyrbenta följeslagare som för dagen är klädd i LHC-scarfes, är överlycklig förstås. Han är van att tillbringa mycket tid ensam och kommer därmed undan med en och annan söndertuggad sko då och då.
Han nosar på oss. Ingående. Kryper upp i soffan och sniffar misstänksamt på min penna. Den får godkänt. Fotografen luktar katt och får betydligt mer uppmärksamhet.
Anledningen till att matte är hemma är dock inte så kul. Höften värker, främst på högersidan. Kim tappar kraften.
– Det går att spela, men det känns inte hundra, säger hon.
Ingen optimal känsla mitt i ett SM–slutspel och inför stundande VM på hemmaplan. Röntgenbilderna visar vätska i höftleden och Kim har rest i skytteltrafik till en läkare i Stockholm de senaste dagarna. Kortisonsprutor ska göra susen. Så sent som i går kväll gick hon på is igen.
Kim tar Bauer i knät och sjunker ner i hörnsoffan. Maken Jay Hasson är kvar i Stångebro. Som lagets materialare är han förstås på plats vid alla träningar och alla matcher.
– Ikväll ska han spela själv också, tillsammans med några andra ”gubbar”, säger Kim. Han kommer hem sent.
Hockeyn är livet. Vardag som helg. Den syns i tavlorna på väggarna, i bilderna från Kims liv på college i USA, i Daniel Alfredssons signerade matchtröja från Ottawa som Kim och Jay fick i bröllopspresent och som fått en plats i blickfånget, och förstås i alla pokaler som står i hyllor och skåp. Kims pris för bästa spelare i Europa glänser likt guldglittrande Oscarstatyetter från en hylla. Utmärkelsen har hon fått två gånger.
Är det fortfarande samma känsla att dra på sig den blågula tröjan?
– Inte riktigt på samma sätt som när jag var 14 år kanske. Men jag njuter alltid av att höra den svenska nationalsången. Det kommer jag alltid att ha med mig.
Kim var bara nio år när hon testade hockey för första gången, inspirerad av storebror. Sex år senare var hon med och ledde Damkronorna till bronset i OS i Salt Lake City 2002. Det har blivit fyra OS och nio VM. Och förstås många hundra matcher i nationens tjänst.
Att karriären ska sluta med en skada har hon inte tänkt sig.
– Det är jobbigt att inte kunna vara med och träna som vanligt. Jag tappar form, men samtidigt har jag nytta av min erfarenhet.
Du vet förstås vad du själv kan och litar på din förmåga, men hur mycket är din erfarenhet värd i Peter Frantz (tränare i LHC) och i Leif Boorks (Damkronornas förbundskapten) ögon?
– Jag känner mig ganska lugn, de vet att min erfarenhet är viktig även för de andra spelarna, särskilt för de som är nya och yngre. Om det skulle bli så illa att jag inte kan spela i VM så vill jag gärna vara med på något annat sätt. Som reservmålvakt kanske, eller i någon annan roll kring laget.
Hur är Boork som ledare?
– Bra. Han är detaljrik och har koll på allting. Väldigt många vet ju vem han är och han drar till sig media. Det är bra för damhockeyn.
Och hur är du själv som förebild?
– Tjaa, när man hör mitt namn så tänker man väl på hockey. Jag vet att många yngre tjejer ser upp till mig och det är kul förstås.
Kim reser sig ur soffan. Bauer gäspar.
– Det får bli en äggmacka till kvällsmat, säger hon och sätter en kastrull på spisen i köket.
Numera är maten viktig. Eller, det har den alltid varit, men nu är den viktig på ett sunt sätt igen. Så har det däremot inte alltid varit.
Under collegetiden i USA gick Kim upp några kilo i vikt och började se på sig själv med missnöjda ögon.
– Jag började banta och blev petig med maten, slutade med såser och sånt. Så fort jag stoppat i mig något så stack jag ut och sprang för att kompensera.
Till slut hade hon tappat nästan tjugo kilo. All energi gick åt till att träna och utanför isen fanns inga krafter och ingen glädje kvar.
Till sist reagerade omgivningen. Under en turnering i Kanada sa dåvarande förbundskaptenen Niclas Högberg ifrån.
– Det var första gången som jag hade ont i magen när vi spelade och då kände jag ju själv att något var fel. När Niclas föreslog att jag skulle gå till en psykolog accepterade jag direkt.
– Jag minns att jag fick börja med att rita upp på en vägg hur jag tyckte att jag såg ut. Sen jämförde vi med verkligheten och det stämde ju inte alls.
Trots en minskning från 75 kilo till 57 kände sig inte Kim pinnsmal.
– Det är nackdelen med att vara idrottstjej. Jag var anorektiker, men hade ändå en atletisk kropp. Det syns inte så mycket på oss när vi tappar i vikt. Hade inte folk i min närhet sagt ifrån så hade jag förmodligen fortsatt banta.
Vägen tillbaka har varit lång, men Kim har tagit sig an den med samma målmedvetenhet som hon visar på isen. Det är bara två-tre år sedan som hon fortfarande fick dåligt samvete av att äta en glass.
– Men i dag mår jag bra, säger hon. Och jag har hjälpt flera tjejer som varit i samma situation. Det känns fint förstås.
Vi säger godnatt och på återseende. I morgon är en ny dag i hockeylivet. Kim ska till sin arbetsplats på LHC:s kansli. Där arbetar hon med marknadsföring och vi tackar ja till ett besök på kontoret för att följa uppladdningen till SM på extra nära håll.
Vi har stämt träff i Saab arena strax efter förmiddagskaffet och Kim bjuder in i sitt rum. Det är i ärlighetens namn så litet att fotografen får backa in för att vi ska kunna stänga dörren.
Jag tar plats bakom en rosablommig konstgjord växt i matchande rosa kruka som står intill datorn. Det är nog det enda som inte har hockeyanknytning i rummet. Kim har mobilen i högsta hugg för att kunna svara om läkarna ringer med ny information om höften.
Från sitt skrivbord sköter hon marknadsföringen av den kommande SM-finalen. Om allt går enligt planerna blir det stormatch i Stångebro ishall.
– Vi vill gärna göra något ordentligt av det och fylla hela hallen med publik. Det känns lite konstigt att jobba med något som egentligen inte finns än, men så måste det ju vara.
Telefonen ringer. Kim rynkar på näsan när det visar sig vara en försäljare som vill prata om brandskyddet hemma i lägenheten.
Vi går ut för att ta lite bilder och squashspelaren Fredrik Johnson, som har kontor vägg i vägg med Kim, kommer med glada tillrop.
Hur är det egentligen att till och med arbeta med hockey? Får du någon distans alls?
– Njae, men jag trivs. Jenni Asserholt (forward i LHC) jobbar ju också här och det bästa är att vi kan sticka iväg och fysträna när vi vill.
Om de övriga två passen sex dagar i veckan inte skulle kännas nog alltså.
Tryter aldrig orken?
– Jo, faktiskt. Det var kul att spela fram till jul förra året, men sen började höften bråka och nu känner jag allt mer att det blir tungt att komma tillbaka igen. Det lutar väldigt mycket åt att jag slutar eller i alla fall gör ett uppehåll efter säsongen.
Hur går tankarna?
– Jag tänker att det vore skönt att åka utomlands. Eller att ha en ledig helg. Vad gör man då? Det har jag ingen aning om.
– Dessutom är det ingen hemlighet att Jay och jag gärna vill ha barn.
Ingen hemlighet?
Hon skrattar.
– Nej, Leif Boork vet om det.
Häromkvällen sa du att du fått smak för kaviar på kvällarna. Det är inte så att du redan är gravid?
– Nej, det skulle inte funka. Det är en knapp månad kvar till VM och jag kan inte riskera att inte må bra då. Vi måste vänta lite till innan vi kan börja försöka.
Så talar en av Sveriges genom tiderna bästa målvakt.
Hockey är livet. Livet är hockey. Som sagt.
anna.linden@corren.se