Tisdag eftermiddag i centrala Linköping. Det blåser. Värsta lunchrusningen avklarad. När Jonas Junland går på stan är det många som lägger märke till honom och det beror inte bara på det stora, röda skägget.
Pernilla Winberg?
Betydligt mer anonym.
– Vi lever samma liv, men i olika världar, säger Junland och Winberg nickar instämmande.
Båda ishockeystjärnor mellan 25 och 30 som redan upplevt mer än vad de flesta gjort under en hel karriär. Pernilla Winberg har spelat i landslaget i halva sitt liv. Första gången var som trettonåring. En svindlande tanke och ett bevis på att tiden rinner iväg.
Två spelare i samma sport och med samma klubbmärke på bröstet.
Men ändå så olika.
Vi slår oss ned vid bordet och låter samtalet flöda fritt.
Nå, hur är känslan inför det som väntar?
Jonas Junland: – Man blir sugen på att dra i gång. Familj och liv kommer lite åt sidan just nu. Nu är det hockey. Det andra tar vi när det är klart. Det måste vara så. Annars orkar du inte gå hela vägen. För oss är HV-matchen en match på vägen mot något mycket större.
Pernilla Winberg: – SM-guld är det största du kan vinna med klubblaget, så det är klart att det känns speciellt. Det är de sista matcherna som betyder allt.
JJ: – Det kan bli häftigt för er att få avgöra hemma. Hoppas verkligen att det blir en fest.
Ni har båda vunnit och förlorat SM-finaler. Vad är starkast?
JJ: – Att förlora två finaler två år i rad här i Linköping tog hårt. Skulle jag vinna med LHC skulle jag nästan glömma att jag vann med Färjestad. Det går inte att jämföra. Så glad som jag var då…jag kan bara tänka mig känslan att vinna med moderklubben.
Ni brinner lika mycket, ni tränar lika mycket (fast på olika tider) ... men lever som i skilda världar?
PW: – Herrarna lockar mer folk, de drar in mer sponsorpengar, de spelar på heltid. . . vi har alltid levt med den skillnaden, så det är inget vi pratar om. Om tio år ser det kanske bättre ut med jämställdheten.
JJ: –Själva hockeylivet ... umgänget och att laget blir som en andra familj är nog samma. Sen är de ekonomiska förutsättningarna som natt och dag. Så är det ju. Det handlar om att få folk till matcherna och att pengarna ska in. Det löser sig inte på kort sikt, men varför skulle man inte kunna få upp intresset för damhockeyn också?
Reflekterar ni ofta över skillnaderna?
JJ: – Ja, inte minst nu när vi ska ha barn i maj. Om Karolina hade spelat hockey i stället ... jag har har aldrig ens tänkt i de banorna att något skulle kunna stoppa mig. Det hade varit besvärligt om jag varit gravid nu inför slutspelet. (skratt) Det är klart att man känner sig privilegierad.
PW: – Jag har bidrag från SOK och en liten lön av LHC, men tjänar inga pengar som jag kan leva på. Å andra sidan har jag fått uppleva tre OS, rest runt hela världen och gått fyra år på college i USA. En del av mina kompisar har knappt ens rest utanför sin egen stad. Många som har pengar är inte lyckligare för det.
JJ: – Exakt.
Vad drömmer ni om?
PW: – OS-silvret i Turin 2006 var det bästa jag upplevt, så en medalj i ett stort mästerskap skulle kännas stort. Jag har sagt till Leffe (Boork, förbundskaptenen) att jag vill vara med i ett OS till. Och under tiden vinna SM-guld med klubblaget.
JJ: – SM-guld, förstås. Sen vill jag tillbaka till NHL. Får jag ett kontrakt så åker jag. Innan jag lägger mig i graven vill jag säga att jag försökte i alla fall två gånger. Det kanske inte gick, men jag gav det chansen och gav allt. Jag kan inte prestera där jag är om jag inte har som mål att komma därifrån.
Hur ofta ser ni på varandras matcher?
PW: – Så ofta jag kan. Det är kul och inspirerande. Det verkar vara ett jättebra samarbete. Träffar man någon av killarna är de alltid grymt schyssta.
JJ: – Jag var på första semifinalen nu i lördags. Tidigare har jag mest sett någon enstaka period här och där.
Hur upplever ni pressen?
PW: – Jag är ganska lugn av mig. Bara kul om det är lite mer press. Jag kommer att sova gott i kväll också.
JJ: – Äh, det är det viktigaste nu i två månader, men om du sätter det i perspektiv till hur vissa barn har det i världen…då är det skit samma. På så sätt kan man lugna ned sig lite. När väl matchen går i gång är det allt, men det är bara hockey. Jag minns inte när jag var nervös senast.
Till sist: hur går det i slutspelet?
JJ: – Vill ni vinna så vinner ni. Om ni behåller ödmjukheten. Tror du att du kan förlora är risken stor att du förlorar, tror du att du kan vinna är chansen stor att du vinner.
PW: – Jag tror att ni kommer att gå långt. Det har sett bättre och bättre ut.
De tackar för fikat och skiljs åt med gemensamt lycka till.