LÄS MER: "Tror vi kan bli otroligt starka"
Efter en hockeyhöst att glömma med dubbla hjärnskakningar efter otäcka smällar mot huvudet har Almen Bibic återkommit till isen. Mot Växjö för någon vecka sedan gjorde han comeback och sedan dess har det blivit ett par matcher till.
För Sporten väljer nu 25-åringen att öppenhjärtigt tala ut om den långa vägen tillbaka.
En väg fylld av tvivel och oro.
Han säger:
– Känslomässigt har jag varit djupt nere och skrapat i botten. Jag har varit nedstämd och. . . ja, det var enormt tufft. Det är nästan så att oron att inte kunna spela mer dränker dig till slut.
Vad höll dig uppe?
– Det lilla hoppet som man hade kvar. Jag har kämpat hårt för det här i hela mitt liv och valt bort mycket annat för att komma dit jag är. Hade den dagen kommit (att det varit slutspelat) redan nu hade man väl löst det, hoppas jag, men det var en stark rädsla.
Är den rädslan borta nu?
– Ja, det är den.
Onsdagsträningen är avklarad och Almen Bibic tittar sig omkring i arenan.
Han ler.
När jag ber honom att med ett ord beskriva vad han känner blir det tre.
Lättnad. Glädje. Tacksamhet.
– Du vet, jag kände mig som en junior på senaste trippen när vi var i Skellefteå. Jag njöt av hela resan. Även fast vi blev försenade tyckte jag att allt var skitkul.
– När man sett alla andra gå ut på match och inte få göra det själv...ungefär som ett barn som ser andra äta godis, men inte får smaka själv. Nu känner jag mig mest tacksam att jag kan fortsätta att göra det jag drömt om. När jag häromdagen flög upp ur sängen sa min fru att "det syns verkligen att du är så glad över att få gå och träna". Jag njuter verkligen och jag hoppas att det håller i sig. Tyvärr är det för mycket i livet som blir till en vana.
På gott och ont.
– Precis.
Även under hösten rörde han sig förstås en hel del nere i arenan och i omklädningsrummet. Men det var inte på samma sätt. Han var med, men ändå inte.
– Det har varit jävligt tungt att inte kunna träna. Hur ska jag då kunna bli bättre? Jag mår som bäst när jag tränat och är helt slut när jag kommer hem. Då njuter jag resten av dagen och vet att jag gjort mitt. Annars sitter jag som på nålar, säger han.
Och fortsätter:
– Under hela resan har jag känt ett starkt stöd och alla har sagt att "vi vet hur allvarligt det är, det får ta hur lång tid som helst". Samtidigt har jag kanske själv haft lite för bråttom. Men det är så jag är och så som jag har tacklat hela livet. Får jag en skada eller motgång så är det bara att attackera tillbaka. Men det fungerar inte riktigt så med huvudet.
Känner du någon rädsla att det ska hända igen?
– Nej, men jag måste tänka på mig själv, vrida på huvudet ännu mer och inte gå in för öppet. Spela smartare och inte flyga in som en kamikazepilot i närkamperna.
Jag har förstått att du använt dig av mental träning också.
– Ja, jag börjat med det nu. Det har varit viktigt för mig. Innan tyckte jag nog att jag varit lite för cool för att syssla med sånt. Man har mycket fördomar om det mesta. Jag också.
Det kan knappast ha undgått någon under hösten och vintern – hur hjärnskakningar och smällar mot huvudet blivit ett allt större problem inom ishockeyn. Exemplen på spelare som drabbats av hjärnskador under och efter karriären är för många.
Almen Bibic är ett exempel och det finns fler.
Tyvärr.
Han säger:
– Någonting måste göras, för det är alldeles för mycket som det är nu. Vi måste upp med mer farthinder på isen. Få hålla i varandra lite mer igen och satsa på mindre rink för att inte få upp samma fart.
Det pratas ofta om respekt.
– Det är lätt att snacka om sånt, men alla är så fina killar här. Jag har själv delat ut hjärnskakningar och jag försöker spela med den största respekt. Man hör många gamla legender prata om att folk inte håller huvudet uppe, men på deras tid gick det också mycket, mycket saktare.