När jag var och tittade på LHC möta Luleå i Stångebro senast blev jag uppriktigt rörd. Det skapades verkligen en familjär känsla i hallen där publiken blev en del av en härlig inramning. Det behövs inte alltid stora jumbotroner och ljudeffekter för att det ska bli en bra stämning – en bra publik är det som gör det. Med gåshud och en liten tår som hade fälts av stolthet för alla som tagit sig till hallen gick jag där ifrån och insåg att det finns något att bygga vidare på. Produkten damhockey har utvecklas otroligt fort och jag kände också att jag hade fått valuta för pengarna (ja, jag var där privat – inte på jobb).

Sedan kommer man till Coop Norrbotten arena i Luleå och de har tagit allting till en helt ny nivå. Lava åker ut på isen genom coola ljuseffekter, ett stort björngap hissas ner från taket som spelarna gör entré genom och varje Luleåspelarna presenteras genom stora idolkort som kommer fram genom ljuseffekter över hela isen. Jag var inte bara på en ishockeymatch utan jag var på en neonshow och en konsert samtidigt. Jag har sett allt för många intron skapade av Linköping HC som endast varit skapade för herrarnas A-lag – här var istället introt gjort med både damerna och herrarna i fokus. Jag insåg hur otroligt mycket det finns att lära av den här föreningen. Visst, all den här ljud- och ljusutrustningen kostar pengar och där handlar det om ekonomi. Men just att lyfta fram både damerna och herrarna i vinjetten istället för att endast fokusera på herrarna gör att föreningen andas modernitet och jämställdhet. Jag lovar att man vinner på det i längden. En inkluderande förening skapar bättre förutsättningar för att få in mer intäkter.

Matchen då?

Det var en jämn match men jag tycker att Linköping var det bättre laget i fem mot fem. För att vinna täta matcher som den här gäller det dock att vara det framstående laget i special teams –  och där var det Luleå som drog det längsta stråt. Jag trodde att det skulle vara ett mentalt sargat LHC efter den här matchen. Men det kändes snarare samlat i omklädningsrummet efteråt. Med det sagt är det inte över än.

Och en sak till. Jag måste även lyfta fram något jag verkligen inte förstår. Hur kan Emilia Ramboldt inte ha en ordinarie plats i Ylva Martinsens VM-trupp? Jag kanske är lite färgad i den här frågan, men jag kan ärligt talat inte se en back som förtjänar att tillhöra landslaget mer efter hur hon har presterat i det här slutspelet. Visst, hon hade en dipp i höstas – men det är ju hur en spelare agerar när det gäller som mest som har betydelse och inget annat. Sedan handlar det inte bara om hennes spel på isen – det handlar även om hennes ledarskap. Om nu Martinsen vill föryngra landslaget är det bra att ha med en spelare som henne i truppen för att föra vidare sin kunskap till de yngre. Punkt slut.