Efter de senaste LHC-förlusterna har jag skrivit att "de som faktiskt ska vara bäst behöver inte alltid vara just det, men åtminstone betydligt bättre än vad de var nu" och "det är för många som underpresterat under hösten och borde titta sig själva i spegeln. Det finns inga ursäkter. Det är ni som bär det största ansvaret."
Nu blev det i alla fall en stark avslutning på den första, svajiga delen av hösten och det betyder mer än ni tror. Det är en avsevärd skillnad att gå in i ett uppehåll med en seger i ryggen och det är en ännu större skillnad att vara en i stället för sju poäng efter Luleå.
Det är inte ofta det som plitats ned på taktiktavlan stämmer med verkligheten, men nu var det betydligt mer än tidigare av karbonpapper, om det nu finns sådana längre.
LHC skulle förbättra målskyttet. Check.
LHC skulle få igång spelet i numerära överlägen. Check.
LHC skulle få igång sin nordamerikanska toppkedja med sina största stjärnor. Check.
LHC skulle klara av att spela på ett resultat och försvara sin ledning. Check.
Nej, allt var inte bra. Men det var tillräckligt bra för att vinna när LHC hade den spets som Luleå saknade. Inte minst mentalt var det av högsta betydelse att hitta tillbaka till sin egen identitet. Säsongsstarten har tagit hårt på självförtroendet och för att förbättra det finns egentligen bara en väg att gå.
Att vinna.
Obehagliga hjärnspöken är absolut inget att rekommendera om du vill ta dig uppåt i tabellen när alla dessutom vet att det kommer att bli galen kamp runt strecken. Nu kände jag igen LHC – och efter uppehållet gäller att också visa det på hemmaplan.