Tänk att fyra ord, elva bokstäver sammanflätade till en kort mening, kan säga så mycket och få något att kännas så definitivt.

– Det är över nu.

LHC-stjärnan Mattias Weinhandl säger det utan att darra på rösten. Efter allt som hänt och med tanke på hur han mår var det ett enkelt beslut att ta.

Men ändå så svårt.

33-åringen har gjort sitt sista framträdande på hockeyscenen och för Corren berättar han exklusivt om sina känslor.

– Det tog rätt lång tid innan jag insåg att det inte skulle bli något mer. Klart att det känns tufft. Jag har spelat hockey sedan jag var sex. Men jag vill ha 50–60 år till av ett bra liv och ingen vet om huvudet klarar fler smällar, säger Mattias Weinhandl.

Han slår sig ned på träbänken utanför den tillsammans med farbror Peter egenägda restaurangen i Linköping. Kisar mot solen och tittar ut över Stångån.

Artikelbild

Han ser rätt pigg ut.

Men det är långt kvar till ett normalt liv.

Artikelbild

– Ofta går det rätt snabbt när det väl blir bättre. Det är det man väntat på, den dagen när allt bara slår om. Den har inte kommit än. Jag vet att det kommer att bli bättre och att hjärnan läker ihop till slut. Det går åt rätt håll, även om det går sakta.

För sakta?

Artikelbild

– Det tycker man ju. Men det är bara att acceptera situationen. Man kan inte trolla heller. Jag kan inte gasa på samma sätt som tidigare och får räkna med att mer eller mindre anpassa livet till det som hänt.

Ishockeystjärnan lider fortfarande av de svåra hjärnskakningssymtom som förvärrades rejält efter en smäll mot Skellefteå i november 2012. Han har huvudvärk, har dåligt med energi och är ljud- och ljuskänslig.

Han missade stora delar av förra säsongen, men var tillbaka till slutspelet och spelade sin sista match i femte SM-kvartsfinalen mot Skellefteå.

– Om jag stått inför samma beslut igen hade jag inte spelat. Det tog väldigt hårt. Kroppen klarar av otroligt mycket under vissa tider, men till slut säger det stopp. Jag har inte riktigt återhämtat mig efter det.

Hur mår du nu?

– Senaste två månaderna har det blivit mycket bättre, tycker jag. Jag vill engagera mig mer och det är inte så ofta som hela dagar är körda. Spänningshuvudvärken är borta tills jag utsätter hjärnan för nya påfrestningar.

– Det går åt rätt håll och det är positivt. Men det är inget normalt liv man har just nu. Du får planera noga. Du kan inte ha tre möten på samma dag. Energin räcker inte alls lika länge som den gjorde innan.

Han tar ut en snus, lägger i en annan och snurrar lite lätt med dosan i handen. Den småländska dialekten har inte nämnvärt förändrats under åren i Nordamerika, Ryssland och Östergötland. Efter att ha upplevt OS, VM, SM-finaler, NHL och KHL kan Mattias Weinhandl nu skriva "före detta hockeyspelare" på visitkortet.

– Efter förra säsongen var jag rätt övertygad om att jag skulle komma tillbaka. I höstas kom tvivlen och i vintras förstod jag att jag inte kunde utsätta skallen för mer smällar. Sen att verkligen ta beslutet att lägga av har varit svårt och tagit lång tid.

Hur känns det nu?

– Bra. En sten som släpper lite. Nu behöver jag inte fundera mer. Någon gång ska det ta slut och jag fyller ändå 34 snart. Men jag hade hoppats att få lägga av på mina egna villkor. Inte för att kroppen och skallen säger nej.

Vad kommer du att sakna mest?

– Tryggheten. Du vet att du åker ned till omklädningsrummet, träffar grabbarna. . . och känslan du får kring matcherna kommer du aldrig kunna ersätta. Det är svårt att beskriva, men extaskänsla av något slag.

Framtiden?

Mattias Weinhandl skakar på huvudet.

Han vet inte riktigt.

Mer involverad i restaurangen? Garanterat. Mer lek med sonen William, som fyller tre i sommar? Ännu mer säkert.

– Nu på slutet har jag börjat känna mer glädje med det också. Förut hade jag inte riktigt energin för att vara närvarande. Sedan är det väl jobbigt för alla när småbarn skriker.

Han skrattar.

Det måste vara frustrerande att inte kunna leka med sitt eget barn.

– Ja, bara det att du måste ta pauser för att orka. Det borde vara tvärtom. Att det är William som vill ta paus från pappa och mamma.