Det var med en skräckblandad förtjusning jag tittade på laguppställningen inför LHC:s match mot Skellefteå. Med sju spelare borta var det en del förändringar – och fyra juniorer fanns med i truppen. Nikola Pasic var på nytt med från start i fjärdekedjan och Alexander Karlsson bildade backpar med Eddie Larsson. Dessutom var Simon Lundmark med och fick speltid samtidigt som Arvid Costmar var extraspelare.
Jag kände dock inte att matchen var utdömd.
Juniorer brukar kunna komma in och vara riktigt hungriga och spelar de rutinerade spelarna stabilt och ger stöd kan det gå riktigt bra.
Men. Starten var precis tvärtom.
Strukturen i defensiven fanns inte alls och samtidigt som juniorerna såg skräckslagna ut i försvaret var det ingen spelare med rutin som banade väg för någon succé.
I andra perioden var det dock något som hände. Visst var det just en junior som gav energi till laget efter att Saik hade tryckt in 4–0.
Nikola Pasic klev fram och tryckte in 1–4 med sitt första SHL-mål och banade sedan vägen även för 2–4. I den bästa LHC-världen hade Andrew Gordon i läget efter tryckt in 3–4 och fått en ordentlig skakning på hemmalaget.
Men så blev det inte.
Det som skapar en frustration här är att spelarna som man vill ska kliva fram inte gör det. Det är svårt att klandra Broc Little för sitt uteblivna målskytte när han precis kommit tillbaka från en skada – samtidigt vänder man inga matcher genom att sitta i ett utvisningsbås när laget behöver en som mest. Derek Roy och Joe Whitney måste skapa mer framåt i lägen likt dessa och Andrew Gordon och Jimmy Andersson måste jobba hårdare och ge mer energi än aldrig förr. Dessutom måste Adam Brodecki och Olle Lycksell nå upp till sin högstanivå – vilket de inte gjorde i dag. I det här fallet är det faktiskt ett underbetyg att det är junioren som gör mest – även fast jag såklart gillar när juniorerna kommer upp och visar att de tar chansen när de får den. Någon ljusglimt finns det i detta bottennapp och det är att vi lär få se mer av Nikola Pasic även i framtiden.