krönika En dryg femtedel av grundserien avverkad, Linköpings HC är i topp och det finns naturligtvis många vinnare. Frågan är om inte Tommy Jonsson, tränaren, är den allra största. Jag tror det. Tränare får väldigt ofta kritik (en del får till och med sparken) när det går åt andra hållet och då ska de också ha beröm när det går bra.

Som nu.

Efter SM-guldet med ett osedvanligt talangfullt lag i Brynäs gick tränarkarriären åt fel håll och nu gavs han en ny chans i en klubb som också behövde det. Så här långt finns ingenting alls att klaga på. Prestigelöse Jonsson har kommit in full av energi, bidragit till en större taktisk flexibilitet, ett enklare spel och inte minst starkt en starkt sammanhållen grupp.

Artikelbild

Ett lag som har roligt och mår bra spelar allt som oftast också bra. Man kan snacka om spelmetodik, power play, icingpuckar och vad ni vill, men förmågan som lagbyggare ska definitivt inte underskattas och där tror jag att Tommy Jonsson har en styrka.

Sen är det som vanligt inte resultaten nu utan resultaten i vår som sätter betygen. Det sägs att du prövas i motgång och som tränare blir det mer tydligt än på de flesta andra jobb. Nu ska jag inte vara sån, men de tuffa tiderna kommer att komma. Jag lovar. Då får vi ännu tydligare svar på vad han är gjord av.

 

Korta reflektioner i övrigt:

Höstens mest underhållande match i Saab arena? Kändes så. Hög fart, många situationer, chanser åt båda håll och två bra lag. Ett och annat misstag, visst, men det får man ta. Omöjligt att inte gilla intensiteten, kreativiteten och aggressiviteten. Applåd för det. Tänk om det alltid var så här.

Tvåmålsskytten Joe Whitney syns inte alltid så vansinnigt mycket, det ska sägas, men när lägena dyker upp framför mål? Wow. Toppklass. Sjutton vet om LHC haft någon bättre avslutare sedan Mattias Weinhandl, som för övrigt dök upp i pausen och satte några puckar i öppet mål i något företagsevent.

Riktigt bra snurr på kedjan med Whitney, Derek Roy och Nick Sörensen.

Häftigt att se med vilken fart som Johan Södergran, gärna med Olle Lycksell alldeles intill sig, spelar ishockey.

Domarna Markus Linde och inlånade Peter Stano blåste för sånt som det inte blåsts för under hela hösten. Jag kan förstå att en och annan spelare hade svårt att förstå hur nivån plötsligt kunde förändras så. Men det drabbade inget lag mer än det andra, det ska också sägas.