Man kan säga att Skellefteå–Linköping är en match i SHL-mängden.
Det är det inte.
Inte för Bert Robertsson.
Fast det vill han helst inte prata om.
– Jag skulle vilja säga att det är som vilken match som helst, säger han.
Är det verkligen så?
– Ja, i ett sportsligt perspektiv är det ju så. På ett personligt plan är det lite annorlunda.
Hur tror du att du kommer att tas emot?
Tystnad.
– Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag hoppas väl att det inte blir så himla stort rabalder.
Efter åtta år, sex SM-finaler och två guld tog profilstarke tränaren i våras ett känslofyllt farväl av Skellefteå. Det har knappast undgått någon att han fått en minst sagt tuff start i Linköping, med bara fem poäng på sju matcher och just nu nästjumbo.
Nu väntar bortamatch i den arena han verkat så länge i och i den stad där han fortfarande har sin familj.
– Visst är det upptrampade stigar för mig, men i hockeyvärlden är det inget ovanligt. Spelare och ledare byter klubb hela tiden. Sådana känslomässiga band måste vi kunna bära på. Men det blir kanske mycket fokus på just mig, vilket jag inte tycker är så., . .äh, jag gillar det inte helt enkelt. Så vi skyfflar över lite på Johan (Åkerman, assisterande tränaren). Han har också en historia där och har nog lämnat kvar lite av sitt dna.
– Jag kan hantera det, det är inga problem, men fokus måste ändå vara på vårt lag och inte på en enskild individ. Mer än något annat är det en hockeymatch som ska vinnas.
Efter alla år – kan det vara en fördel för dig att ha koll på taktiska detaljer och veta hur vissa spelare agerar?
– Det är klart att det kan.
Bortaspelet har varit LHC:s stora dilemma så här långt: fyra förluster, 3–17 i målskillnad och tappade matcher.
– Vi har för snabbt tappat konceptet och det har varit samma jäkla scenario i varenda bortamatch. Har vi inte publiken med oss måste vi kunna vara vår egen energihöjare. Vi kan fokusera jättemycket på destruktiva grejer, men det får andra hålla på med, säger Bert Robertsson.