På vägen hem från Göteborg i veckan satt jag och funderade över publikens betydelse. Hur stor skillnad kan den egentligen göra? Väl framme på fast mark tog jag fram mobilen, kollade igenom twitterflödet och upptäckte att LHC-supportern Hampus Evald twittrat om just det.

Han skrev:

”Känns som att publiken kommer att bli viktigare än någonsin för LHC i år.”

Instämmer med föregående talare.

I en serie där det hårda jobbet sitter i dess dna behöver Linköping HC vara det lag som jobbar hårdast och mest konsekvent. Match efter match. Kväll efter kväll. Det ställer inga dåliga krav. När laget ser ut som det gör, när motståndarna ofta har en vassare spets, blir det extremt viktigt med den attityden.

 

För det krävs i sin tur energi – och då kan hjälpen från sidan betyda mer än ni tror och då och då rent av vara en avgörande faktor. En publik som skapar drag, som lyfter fram sitt lag, som reagerar högljutt på domslut, med en klack som håller igång matchen igenom och med en sittplats som hänger på. Hjärta och energi. Tillsammans är ni starka.

Fast mot Rögle i lördags räckte det inte med det heller.

Inte mycket var bra med LHC, men publiken var det och värd mer än den skräpmatch som bjöds.

Nu kom bara drygt 5 000 åskådare, men som vanligt handlar det mer om vilka som är där än hur många som är det. Men spelarna har förstås också ett stort ansvar för stämningen. De måste bjuda till, agera tillsammans med dem på läktarplats, som annars lika gärna kan sitta hemma och titta i tv-soffan. Känslor, spelglädje och spontana lyckorus är lättsåld underhållning.

Sen finns den ekonomiska betydelsen. Åskådarsiffrorna lyfte något i fjol, behöver lyfta minst lika mycket nu och så många olika faktorer spelar in för att de ska göra det.

 

Någon vecka före seriestart sprang jag på Mike Helber, förre klubbdirektören och numera tv-expert, och frågade vad han trodde om LHC:s chanser i vinter.

Han funderade ett ögonblick innan han svarade:

”Åtta – om spelare som Jonas Gustavsson, Mattias Bäckman och Nick Sörensen, som alla har viktiga roller i lagets framtid, håller sig friska. Om de gemensamt missar 40 matcher säger jag tolva. Eller trettonde.”

Nu har vi spelat fyra omgångar, LHC har bara tagit två poäng och de två förstnämnda har bara spelat en match vardera. Sörensen har varit med i allihop, men tvingades nu utgå redan efter en period. Det är en förklaring till den tuffa starten även om det så klart finns många fler.

 

Det är långt till vår, det vet alla, och jag ska inte skriva något om minikris i september, men det ser inte bra ut och jag kan förstå de supportar som är oroliga. Inte över tabelläget just nu, men mer över det faktum att LHC är så lätt att såra och bara har tagit tre trepoängare i SHL under hela 2019. Nu var det framförallt i andra perioden en uppvisning i pucktapp och skvättigt spel utan någon ordning alls. Stundtals var det som att förflyttas tillbaka till vårens besvärligheter utan vare sig spel eller självförtroende och det är inget gott betyg. Det är dags att tuffa till sig.

Mattias Bäckman blir borta ett bra tag till medan förhoppningen, om jag fattade saken rätt, är att Jonas Gustavsson ska vara tillbaka kommande vecka. För LHC är det av största betydelse att så blir fallet. Det här laget skriker efter skicklighet och då måste de som ska vara bäst för det första vara med och för det andra leda laget. Vem gör det annars när det är jävligt och blåser emot? Vem ryter ifrån och drar med sig de andra?

 

LHC behöver få till något slags trendbrott och nu sätts Niklas Persson, general managern, och Bert Robertsson, tränaren, på prov. Förändringar behöver göras med spelare in – och ett rakare spel på isen med skarpare attacker in på mål.

Nu kändes det mest som om ingen var där.