Jag vet att det jag kommer att skriva nu är elakt, men med tanke på vad som hänt (eller snarare inte hänt) under senaste tiden är det faktiskt svårt att låta bli. Det är tur för Linköping HC att trettondeplacerade Mora är så långt efter i SHL-hockeyn.

Med åtta förluster på de nio senaste matcherna går inte att säga annat än att LHC just nu är seriens näst sämsta lag.

Bara Timrå är sämre.

Artikelbild

Nu stod formstarka och målglada Frölunda för motståndet och att det blev stryk i Göteborg är inget att säga om. Så blir det för de flesta lag. Det märktes stundtals att det var ett lag sargat till kropp och själ och utan självförtroende som mötte ett annat med motsatt kurva.

Samtidigt fanns också delar där LHC faktiskt gjorde det bra och 1–3 är inga siffror att skämmas över. Hyfsat spel bakåt gjorde att det trots allt bara var ett måls underläge efter en period, men när man kaxade till sig och började anfalla i den andra blev det plötsligt tre.

Så kan det gå när inte formen är på.

Förstakedjan med Andrew Gordon, Derek Roy och Joe Whitney var klart vassast, medan exempelvis Broc Little såg frustrerad ut när han oftast saknade någon att leka med. Mot slutet fick han Roy vid sin sida och jag utgår från att man nu kör vidare så.

Lyckligtvis för LHC fick flera av lagen i samma region i tabellen stryk och det gör att man fortfarande är före både Brynäs och Örebro i kampen om tiondeplatsen. Frågan är hur det ser ut efter dubbla möten med toppgänget Luleå under resten av veckan?

Med tanke på vinterns fria fall väntar rimligen någon slags förändring i den sportsliga ledningen till nästa säsong, men just nu är det faktiskt spelarna som måste rädda sina och föreningens ansikten.

Har skrivit det tidigare.

Missat slutspel är förstås ett misslyckande, men vad finns längre att förlora?

Det kan knappast bli värre.

Och så till något helt annat, som John Cleese och övriga i klassiska Monty Pythongänget brukade uttrycka det:

Jag får ibland höra att jag har någonting emot unga spelare. Det har jag inte alls. För mig är det enkelt. Det spelar ingen roll om du är 18 eller 42. Spelar gör du för att du är bra – inte för att du är ung eller gammal.

Punkt.

Men det slår aldrig fel.

Så fort det går dåligt så kommer surret igång om att ”nej, nu måste det minsann satsas yngre, det är alldeles för många som inte kämpar, men plocka upp ett antal spelare till från juniorlaget så ska ni se att det blir skillnad”.

Tänk om det vore så enkelt.

Jag blir lika betänksam varje gång.

Nej, LHC behöver inte fler unga spelare. LHC behöver fler bättre spelare och är de dessutom erfarna är det ännu bättre. Det är kanon när yngre spelare kommer in, gör det bra och bidrar med ungdomlig entusiasm och tillsammans med ett mer rutinerat garde ger en dynamik som gör att det lyfter.

Men det är inte de unga och oprövade som ska stå med ansvaret för att det, som i LHC:s fall, ska lyfta till en högre nivå igen. Jag har aldrig gillat snackas om att unga inte får chansen. Ännu oftare kan man säga att de inte varit bra nog för att ta den.

Chanser får man, chanser tar man.

Som Johan Södergran gjorde i höstas.

Så enkelt är det.