Linköpings HC:s herrlag är ifrån varandra just nu. De träffas inte som lag igen förrän 29 juli. Men tro inte att det är hängmatte-semester för det. Spelarna har egna träningsprogram och det går inte att slappa till sig. Det är hårda pass och vila inför nästa hårda pass.

– Det är mycket att göra, ler veteranen Sebastian Karlsson när Sporten på onsdagen får en pratstund med honom under lekstunden bland djur och klätterställningar med barnen i Valla lekpark.

Sebastian Karlsson, som fyller 33 år i september, är spelaren som det pratas om är närmast att som "LHC-legendar" få sin tröja upphissad i taket i Saab arena. Karlssons namn och nummer 12 nämndes i alla fall lite lätt i förbifarten under mötet med tröjkvartetten Helber, Jacobsson, Johansson och Emvall i höstas.

Artikelbild

| En dag i Valla lekpark tillsammans med barnen Viggo och Lovi. Sebastian Karlsson är lite av pappa även i Linköpings HC där han tränar för sin elfte säsong i SHL-klubben.

Men för att numret ska pensioneras ska det ju vara aktuellt att lägga av också och det verkar inte nära om vi får tro Karlsson själv och hans egna önskningar och ambitioner.

– Jag kan ha tio år kvar, men åtminstone fem år till ska jag spela på den här nivån, säger han, helt allvarligt.

Göteborgaren var en talang tidigt och fick Sven Tumbas pris som bästa forward i turneringen när han som 15-åring spelade TV-pucken. Han vann en rad JSM-guld med Frölunda och spelade JVM.

– Jag måste säga att jag fått vara med om väldigt mycket roligt med hockeyn, även om jag saknar ett SM-guld och fått revidera NHL-drömmen. Det tåget har ju gått, säger han.

Artikelbild

| Sebastian Karlsson är hel i sin opererade axel och tycker sig ha minst fem år kvar på hockeykarriären.

Även om han aldrig tog sig över Atlanten är Sebastian stolt över det han uppnått. Snart gör han sin 15:e SHL-säsong, varav den elfte i Linköpings tröja.

Karlsson har utmärkt sig som den där kämpen som sällan är dålig och som alltid ger sitt yttersta för laget. En kulturbärare som drar med sig lagkompisar och som varje tränare borde älska.

Artikelbild

| Sebastian Karlsson vann Sven tumas pris som bästa forward i TV-pucken. Nu gör han i vinter sin elfte säsong i LHC och den 15:e i SHL.

– Jag är stolt över att ha fått representera LHC så länge och att jag blivit lite mer än en spelare. Det har varit ömsesidigt. Jag har trivts i LHC och LHC har trivts med mig. Jag har fått spela med väldigt många bra spelare och bra människor.

Sebastian Karlsson spelade kring 50 matcher varje säsong de första nio åren i LHC. Men sedan bröts det av i vintras med bara 15 matcher. Skadad gång på gång och sedan tvingad till axeloperation i januari. Han fick se det mesta från läktaren när laget misslyckades och inte gick till slutspel. Ingen höjdare, varken för honom eller laget.

– Vi var bra i tio matcher och blev fartblinda. Efter det känns det som att vi bara förlorade. Målvaktsspelet var bra, men i övrigt fick vi inte ihop det.

Förklaring?

– Det är väldigt mångfacetterat att prata om. Men vi tappade ledningar och tappade mentalt. Kanske på grund av brist på grundspel och att tydlighet saknades från både ledare och spelare.

Blir det någon skillnad nu nästa säsong?

– Omöjligt att svara på nu. Men vi har fått in en ny tränare i Bert Robertsson som har stor erfarenhet att vinna med Skellefteå. Han kommer att ta med sig mycket av det till LHC.

Hur ska ni spela?

– Intensivt och hårt jobbande. LHC ska vara lätt att tycka om.

Din roll?

– Mycket boxplay, och kanske att ge perspektiv till de yngre att allt inte bara är hockey. Man ska kunna hantera både tio raka vinster och tio raka förluster.

Sebastian Karlsson har ett år kvar på sitt LHC-kontrakt och han säger att han under hela sin karriär funderat på vad han ska göra efter hockeyn, men att han aldrig tänkt tanken att bli tränare.

– Jag har praktiserat på Tekniska verken, kanske blir nåt där. Eller nåt med hockey. Vi får se, kanske blir försörjd av frun. Men nu har jag i alla fall förlängt karriären några år med operationen av axeln. Det känns bra nu, säger LHC-ikonen.