Har skrivit det tidigare och kan göra det igen.

Det går inte att lita på detta LHC.

Det var en förlust som är svår att förklara bort, men jag tycker den sa väldigt mycket om de bekymmer som Linköping HC har att hantera och behöver komma till rätta med.

Det här laget kommer inte undan med att göra något halvdant. Misstagen behöver minimeras och alla måste konsekvent och noggrant göra jobbet fullt ut. Två mål gjorda efter tydliga misstag av motståndarmålvakten, men i övrigt ingen utdelning trots gott om chanser.

Sårbart bakåt, uddlöst framåt.

Efter elva matcher och bara nio poäng kan man knappast prata om tillfälligheter.

 

För att göra det enkelt: om alla gjort ett lika gott jobb som Andrew Gordon så hade inte 2–0 mot Örebro blivit 2–5. Aldrig. Kanadensaren kan med gott samvete titta sig i spegeln efter torsdagskvällens insats, men ärligt talat inte så många andra.

Ledning med två mål och på väg mot tre viktiga poäng – och så plötsligt lyste 2–3 närmast som ett hån mot hemmalaget på resultattavlan. Tre insläppta mål på inte ens sex minuter. Så enkelt får inte en ledning slarvas bort och jag kan inte göra annat än att skriva nästa mening.

Det är för dåligt.

Skit samma hur det ser ut, men sådana här matcher ska vinnas.

Nog för att Örebro är självförtroendedopat efter en oväntat vass start, men behövde nu inte ens vara särskilt bra för att vinna igen. Och om LHC ska till slutspel frågar jag mig vilka fyra andra klubbar som ska hållas bakom. Jag vet att det är tidigt, men jag håller fast vid att streckstriden kan bli rena rama skräckstriden i vinter och vår.

 

Försvarsspelet upphörde plötsligt att fungera, LHC hamnade skäret efter och gästerna tackade för hjälpen. Det var tre baklängesmål som måste ha givit Bert Robertsson gråa hår där i båset. Vart tog vinnarmentaliteten och noggrannheten vägen? Ibland är det inte heller fel med en smula destruktivitet.

Vi trodde att LHC efter den taffliga starten så smått börjat att hitta rätt, men uppenbarligen trodde vi fel och av den tänkta forceringen mot slutet blev mest frustration.

Frågan är om det inte också var alldeles för passivt i båset. Det kändes så. Varför gjordes inte mer med laget i tredje perioden för att skapa energi och kraft? Nu dröjde det till fem minuter var kvar innan det åtminstone blev någon ny konstellation. Men visst: med Broc Little som rätt ensam med förmåga att bryta mönster finns alltid risken att det blir för jämngrått ändå.

Dessutom: hur kommer det sig att LHC är så svagt på straffar – både på att slå dem och att rädda dem?

 

Det är annars inte fel att påstå att den här torsdagen tillhörde 60-årsjubilaren Michael Cocozza som inte minst dominerade stort i nyhetsflödet under dagen. Byggherren fyllde 60, firade med att dela ut 20 miljoner till Linköpingsidrotten, bli utesluten från Alliansen och bjuda de som ville på ishockey.

Det går säkert att tycka mycket om affärsmannen, men man kan banne mig inte annat än applådera hans kärlek till idrotten. 

Jag hoppas att det var fler än LHC-klacken som passade på att säga grattis i Saab arena.