Efter 16 omgångar är det en och en halv veckas uppehåll i SHL-hockeyn. Fem poäng på de två avslutande matcherna gav Linköping HC nytt hopp även om det fortsatt är jumboplats. Känslan är att Bert Robertsson varit något försiktigare och inte lika känslostyrd och obekväm som under åren som assisterande tränare i Skellefteå.
Eller?
– Nja, känslomässigt är det ingen skillnad. Däremot så kanske man får lägga band på orden lite mer.
Säger LHC-tränaren efter ännu en avklarad träning i Saab arena.
Han funderar ett ögonblick innan han utvecklar mer:
– Har du en kamera riktad i fejset hela tiden så måste du fundera lite extra. Framförallt under matcherna är det väldigt mycket fokus på huvudtränaren. Det har väl hänt en gång i höst att jag har brusat upp i båset. Då blev det ett jävla liv. Man måste ändå fundera över vad som händer i en sådan situation. Det är inte alltid som allt är för allmänhetens beskådan.
Innebär det att du tappar något i coachningen?
– Man måste läsa av läget. Har du inte testat gränsen så vet du inte var den går. Jag ser inget problem i det, men det går inte att hela tiden skälla och skälla och slänga ut Svarte Petter. Då får det ingen effekt alls.
– Jag tycker att det har blivit lite av Big Brother-huset av SHL. Allt vi gör filmas eller arkiveras på något sätt och så portioneras ut det på det sätt som passar de som producerar. Det tycker jag är olyckligt.
– Sporten vill spela på känslomässiga engagemanget, men så finns funktioner som gör att spelare och ledare håller inne med just det. För egen del tycker jag nog att jag har några verktyg som blir liggande kvar i verktygslådan. Om det är på gott eller ont har jag ännu inte fått reda på, säger Bert Robertsson.
Han kommer tillbaka till att ishockeyn förändrats och att mycket är annorlunda nu.
– När jag klev in i tränaryrket var det inte lika många kameror och inte lika uppmärksammat. Då kunde man vara mer frispråkig i en miljö som också krävde det. Nu finns fler individer som inte är vana vid en ibland övertydlig och aggressiv ledarstil och därmed påverkas mer.
Det låter nästan som en generations- och samhällsfråga.
– Absolut. Jag vande mig vid den typen av retorik när jag växte upp i hockeyvärlden. Jag upplever att det är färre och färre av den sorten kvar. Det blir en djup diskussion, men det är intressant och relevant hur jag kan agera gentemot den här gruppen i den här situationen.
