NHL, KHL och SHL. VM och OS. Från Troja/Ljungby i söder till Modo i norr. Från New York i väster till Moskva och St Petersburg i öster. Och ett par säsonger i Linköping, där den första slutade med SM-final efter magiskt samarbete med Tony Mårtensson och den sista var betydligt tristare.

För många tuffa smällar mot huvudet tvingade Mattias Weinhandl att lägga av i förtid.

Det är fem år sedan nu.

Artikelbild

| Nu är det nya utmaningar för Mattias Weinhandl. Från ishockeyproffs till investerare. ”Jag kände att jag hittade rätt direkt. Jag har alltid varit nyfiken och gillat det livslånga lärandet”, säger han.

– Jag får erkänna att jag inte riktigt såg det här livet framför mig. Men det är det som är det häftiga. Du kan inte planera allt…och gör du det blir det ändå inte som du planerat, säger han.

Jag vet inte hur många gånger som vi träffats genom åren, men många är det. Nu ses vi på ett fik i stan och rätt eller fel, men 38-åringen ger ett något annorlunda intryck. Mer öppen. Lite gladare. Mer avspänd.

Vi återkommer till varför det nog också är så.

Mattias tar en kopp te.

Artikelbild

Grönt.

Ingen mjölk.

Artikelbild

Det bittra slutet på en framgångsrik karriär blev början på en ny. Som företagare, investerare och näringslivsprofil i Linköping och i regionen. Sedan flera år driver han restaurang och skyltföretag, 2017 och 2018 startades nätverken Linköpings affärsänglar och Pluscap och nu träffar han dagligen passionerade entreprenörer.

För att nu nämna något.

Det syns på honom att han trivs med jobbet som investerare.

– Jag vill stötta entreprenörer som vill lösa de stora utmaningarna och som gör något bra för framtiden. Vi har många utmaningar framför oss. Vi mår sämre och sämre och förstör vår planet mer och mer.

– Jag vill inte ha ett samhälle där psykiska ohälsan hamnar på ännu mer alarmerande nivåer och där vi blir kortsiktiga, egoistiska och giriga. Vår generation kommer att lämna över planeten i ett sämre skick och det har aldrig hänt tidigare. Då vill jag kunna säga till mina barn att jag i alla fall försökte. Det driver mig mycket, säger Mattias Weinhandl.

Han lutar sig tillbaka i stolen.

Doppar tepåsen i heta vattnet i den genomskinliga koppen.

Funderar innan han säger:

– Jag har haft mycket tur och tillfälligheter på min sida. Jag är lyckligt lottad i livet, jag har fått göra det jag älskar och tjänat bra pengar på det. Då har jag en skyldighet att ge tillbaka lite också. Det är så jag ser på det.

Nyligen uppmärksammades att han tillsammans med nätverket Linköpings affärsänglar gick in som investerare i LHC i samband med klubbens nyemission.

– Vi brinner mycket för regionen och LHC, och idrotten, har en viktig del i ett fungerande samhälle. Så det är inget vi gör för avkastningen. Med Roger (Ekström, ordföranden) upplever jag att mycket förändras. Om det sett ut som tidigare hade jag inte varit med och stöttat.

Så mycket kontakt med gamla hockeykompisar har han inte. Mest med Jonas Andersson och Christian Bäckman. Niklas Persson och Magnus Johansson springer han på ibland. Och Sebastian Karlsson, som också bor ute i Ekängen.

Ett antal matcher som åskådare i Saab arena blev det under den gångna säsongen och Weinhandl är också inblandad som tränare för sonen Williams pojklag.

– Söndagar klockan 08.00 i Ljungsbro, du vet. Så nu får man känna på det också, säger han och skrattar.

Han brinner för ungdomsidrotten och förfäras som många av oss andra över berättelser om toppning i unga år och tidig selektering.

– Jag pluggar med flera andra före detta andra idrottare på Cruyff institute i Stockholm och vi har alla samma syn. Forskningen är också glasklar. Det ska vara kul, det ska vara delaktighet och fokus på att utbilda. Ändå gör många klubbar precis tvärtom. Det är helt otroligt.

Hur gjorde du själv?

– Jag spelade både hockey, fotboll och tennis. Hade jag bott i Växjö hade jag nog valt tennis.

Exemplen är många på idrottare som blir vilsna efter en lång karriär. Många som slutar vittnar om att anpassningen till det nya livet, till den nya vardagen och inte minst till en ny arbetsmarknad blir en stor utmaning. För Mattias Weinhandl innebar hjärnskakningarna, mitt i allt det mörka, en slags smygstart till det nya.

Han säger:

– Jag mådde väldigt dåligt i säkert över ett år och kunde inte ta mig an så mycket. Det var som ett mentalt mörker. Samtidigt blev det som en resa inåt och jag tror att den var viktig. Annars hade jag inte landat i det som jag brinner för idag.

– Allting har väl en mening och jag är tacksam över att jag lade av i tid. Jag mådde skit, men när väl beslutet var taget var det mest befriande. Det är viktigt med andra intressen också. Det är inte bra om det bara är hockey och tv-spel. Om det skulle ta slut. Får du som ung spelare snabbt en hög lön ökar risken att du lever mycket för stunden.

Hur mår du nu, förresten?

– Det var länge sedan jag mådde så bra och trivdes så bra med livet. Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och behöver planera dagarna för att inte energin ska ta slut. Men de senaste åren är som natt och dag jämfört med när jag var deppig, isolerad och hade väldiga problem med ljud och intryck.

– Sista åren som spelare var jag inte mig själv, men nu känner jag att mitt normala beteende har kommit tillbaka. Jag har hittat olika verktyg för att må så bra som jag kan. Kost, örter och fetter. Mer grönt, mindre socker. Noga med sömn och träning. Bastu, infrarött ljus och meditation. Det finns mycket man kan göra, säger Mattias Weinhandl.