LÄS MER: Så många kan lämna silverlaget

Det var en rätt skön senvinterdag i Luleå. Enligt lokalbefolkningen mer snö än vanligt så här års, men inte lika mycket som i fjol. Men för alla med sympatier för Linköping HC blev det en trist kväll.

Igen.

Förlust i femte SM-finalen, drömmar om guld för tredje gången på fyra år krossade av Luleå i en direkt avgörande match och kvar var bara tomhet och besvikelse. Det var ingen som behövde fråga hur ont det gjorde.

Det var 0–1 efter 23 sekunder, det var hemska 0–4 efter 20 minuter och avgjort redan där.

En vecka efter den avgrundsdjupa besvikelsen i Jönköping där LHC:s herrar spelat färdigt alldeles för tidigt hade jag hoppats att få uppleva mer positiva känsloyttringar i Luleå. Men 2–0 i matcher blev 2–3 och med det är det svårt att inte minnas det som hände för över tio år sedan när herrlaget skaffade sig klar ledning i SM-finalen mot HV, men fastnade i fällan och vändningen kom.

Så var det nu också.

Kalla det falsk trygghet, ökad trötthet eller skifte av momentum eller vad ni vill.

Skulle LHC ha vunnit det här skulle det ha blivit seger i match fyra. Det sa jag redan innan och det blev nu tydligt. Med chansen att avgöra inför storpublik (4 804 åskådare!) darrade inte hemmalaget för att slå in matchbollen. Tidigare i den här serien har LHC kunnat såra favoriten genom att spela konsekvent, skapat chanser, satt press i rätt lägen och fått ned farten. Nu såg det inte alls så ut och det var rätt typiskt att backstjärnorna Emilia Ramboldt och Sidney Morin var inne på alla fyra baklängesmål i första perioden.

Två matcher på två dagar blev för tufft i helgen och blev för tufft nu för att orka att ta skrällen hela vägen.

Där har ni en faktor som inte ska underskattas.

Och med tanke på hur det sett ut under hela säsongen kan ingen säga annat än att rätt lag dansar och firar ett SM-guld på isen nedanför mig. Den svenska damhockeyns utveckling leds från Norrbotten och övriga klubbar har mycket att lära. Samtidigt ska inte LHC, om det nu är möjligt, deppa för mycket. Res på er, var stolta och sträck på ryggen trots torsdagsraset.

Applåd för det ni gjort under säsongen. Applåd för det ni gjort det här till en häftig finalserie värd att minnas. Ni var bättre i tre av fem matcher, men Luleås stjärnor var bäst när det gällde som mest.

Jag minns annars i början av oktober när LHC förlorat dubbelt mot Modo och efter åtta spelade matcher bara vunnit tre. Madeleine Östling, tränaren, lutade sig mot mot väggen utanför omklädningsrummet och sa:

– Jag är varken orolig eller nervös. Jag är övertygad om att vi står i final i mars.

Tjenare.

Tänkte jag.

Då.

Så fel vi hade, så rätt hon hade.

Just Östling ska förstås ha mycket beröm. Rör du dig kring det här laget är det också svårt att inte få en känsla av sammanhållning och lagkänsla. När storstjärnan Lara Stalder pajade axeln var det många som trodde att guldtåget gick, men när några av de bästa inte varit med har andra tagit ett större ansvar.

Finalförlusten till trots är det många som förtjänar superlativer. Inte minst Evelina Suonpää i målet som har växt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, försvarare som Emilia Ramboldt och Sidney Morin och anfallare som Kennedy Marchment, Pernilla Winberg, Nicoline Söndergaard Jensen och Madelen Haug Hansen. Och Susanna Tapani, som kom in sent och som det nu måste jobbas hårt för att behålla.

Bra spelare allihop.

Men inte lika bra som Luleås bästa.

Just därför gick det som det gick.