En och en halv månad till nedsläpp i SHL-hockeyn, många klubbar storsatsar och inte ens Leif Boork, Saida eller något annat orakel kan tala om hur det här ska sluta. Alla inblandade i Linköping HC får gärna täppa igen käften på tvivlande reporter framåt våren, men en sak vågar jag skriva.

LHC kan inte vinna guld.

Jag gillar mycket med den nya inriktningen, det här blir ett lag (med betoning på lag) lättare att tycka om, men kvartsfinal, kvartsfinal, kvartsfinal och missat slutspel har som bekant devalverat ställningen som toppklubb – och det märks. Inte minst när det gäller jakten på nya spelare, där andra klubbar har mer att locka med både när det gäller pengar och chanser att vinna.

Ta centerstjärnan Patrik Berglund, som LHC också ville ha, men som valde Djurgården.

Stockholm i stället för Linköping, närmare till hemstaden Västerås, topptippat lag och förmodligen ungefär lika mycket pengar. Då var det inte konstigt att valet blev som det blev. För att vara med och konkurrera igen har LHC först en hel del att bevisa.

Det är ingen hemlighet att det blivit en del nej under våren och sommaren och fortfarande saknas en sista pusselbit som fansen skriker sig hesa över. Jag tror också att en spetsig förstacenter kan göra skillnad och att Niklas Persson, general managern, behöver hitta rätt på en så här års krympande marknad. Hellre nu än senare.

Häromdagen hörde en kollega av sig och ville ha min mening, en enda, om säsongens LHC-bygge.

Jag skrev:

”Mer svenskt, mer karaktär – men frågan är om spetsen finns för att lyfta till övre halvan.”

Så känner nog de allra flesta.

Det här laget är mer än något annat byggt för att ta första steget för att vända en negativ trend. Byggt för att göra det bästa möjliga av rådande ekonomiska situation och utifrån läge i det som populärt brukar kallas för näringskedjan. En himla massa hockeyarbetare som kan absolut vara tillräckligt för att nå kvartsfinal och efter de senaste årens motgångar känns det som ett rimligt mål.

Kravet är slutspel och allt annat är ett misslyckande. Det kan vi vara överens om. Treårssatsningen ska sluta med SM-final och någonstans måste det börja. Kvartsfinal 2020, semifinal 2021 och final 2022.

Okej?

Frågor på det?

Det allra mest spännande nyförvärvet är Bert Robertsson och frågan är om inte tränaren möttes av det största jublet på första officiella isträningen. Det var ett välkomnande som sa rätt mycket. Jonas Holös och Patrik Lundh är två rutinerade och starka tillskott där du vet vad du får, medan övriga behöver göra det som Persson & Co hoppas att de ska göra. Där finns flera med utvecklingsmöjligheter som står inför en av sina viktigaste säsonger i karriären. De kommer att få chansen – och de måste ta den. För sin egen skull och för lagets skull.

Det kommer definitivt att vara många om budet om SM-guldet till våren.

Frölunda, regerande mästaren, ser lika starkt ut nu. Djurgården får hem till Patrik Berglund till ett redan vasst lag. Luleå har spetsat med några världsmästare. Färjestad vann serien i fjol och blir bra igen. Växjö har byggt nytt och har landat gott om toppnamn nu på slutet.

Just nu känns det som fem givna guldkandidater.