Joannie Rochettes historia hade berättats så detaljerat i så många mediekanaler, vi var så många som hade tagit till oss hennes öde, som försökte förstå hur det kändes att hastigt förlora sin mamma dagarna innan man går in som det stora hemmahoppet i OS.
Aldrig har jag levt mig in i idrott som under hennes fyra minuter, aldrig har mina känslor för idrott legat på ytan som då och aldrig har de framkallat så underbart sköna tårar.
Montreals stolthet tog OS-brons och vi var många tusen som gick ut i det vårlika Vancouver lyckliga med ett minne för livet.
Nu tio månader senare, sitter jag i en annan ishall, Cloetta center, och ser LHC-AIK, och tänker tillbaka på idrottsåret 2010.
Ännu ett år fyllt av min stora kärlek Idrotten.
Det slår det mig, när jag samlar alla intryck, att det är känslorna som är hela grejen mellan mig och min kärlek. Prestationerna i all ära, de är förstås grunden, men det som får vårt förhållande att växa sig starkare för varje år är känslorna.
2010 var inget undantag, det var ett fantastiskt år, fyllt av känslor.
Inte sällan har jag mött tårar. Som Henrik Johanssons glädjetårar i Linköpings sporthall i april, när hans kära LVC tog sitt efterlängtade SM-guld i volleyboll, eller motsatsen som jag såg rinna nedför Matilda Bosons kinder i Herning i december, när Norge dödat gulddrömmen i EM-finalen.
Handbollstjejerna hade då i två veckors tid skapat spänning och extas, något som förstås också behövs i varje lyckligt förhållande. Känslor jag trodde hockeyn i början av året gett mig tillräckligt av.
Först i OS-finalen Kanada-USA, som nationalhjälten Sidney Crosby avgjorde i förlängning, sedan i den sjunde avgörande SM-kvartsfinalen mellan LHC och Frölunda i slutet av mars.
Det var en magisk stämning i Cloetta center, en drömbild av idrottsstaden Linköping. Publiken, de drygt 8 000 som var där, bar fram sitt LHC och laget svarade på bästa sätt och vann med 4-2.
Just då kändes det som inget kunde stoppa vare sig LHC eller Linköping. LHC gick att stoppa, det blev alla snabbt varse i semifinalen mot Djurgården, men Linköping flög vidare och dagarna efter gick LIBK upp i superligan och LVC tog SM-guld.
Det må vara andra klubbar som tar SM-gulden, men det är LHC som leder vägen i idrottsstaden Linköping. Okunnig är den som säger annat.
Vad är väl ett förhållande utan nerven, som en allsvensk nykomlings 30 matcher långa kämpande för nytt kontrakt. För en kamp var det, och nervöst var det, från början till slut.
Jag fick efter hemmapremiären mot Gefle (0-1) en skrämmande tidig känsla av att det inte skulle bli ÅFF:s säsong. Vecka efter vecka förstärktes den och redan den mörka aprilkvällen på Stockholms stadion, när ÅFF under askmolnen från isländska Eyjafjallajökull gjorde matchens alla tre mål mot Djurgården men ändå förlorade med 1-2, kändes det kört.
Efter detta känslostormande år går jag och min kärlek in i 2011 starkare än någonsin och om LVC 2010 tog över Guldköping efter LFC undrar jag nu vilka som ska ta vid kommande år.
LHC kanske? Av det jag ser den här kvällen är jag fortsatt skeptisk, men långt mindre än inför säsongen.
Det räcker att säga Andreas Jämtin och Fredrik Norrena. Det fullkomligt stinker guld om dem. Den energi och klass de sprider omkring sig kan göra stordåd med ett lag, tro mig.
Försvaret, med Magnus Johansson, Niclas Hävelid och Andreas Pihl som toppar, är klart guldmässigt, likaså tredje- och fjärdekedjan. Problemen finns i första- och andrakedjan. Jämtin och Zackrisson må vara hur heta som helst, men utan Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac i toppslag tar LHC aldrig guld.
Svårare är det inte och det är just det som gör mig betydligt mindre skeptisk än tidigare, att den stora guldchansen ligger i att "bara" ytterligare två spelare hittar rätt.
Gott nytt år!