På en plan spelar föreningens 16-åringar, på den andra ett vuxet kompisgäng. Mellan dem, bara särskiljt med ett grönt plastskynke, är lag 73, pojkar 01, mitt inne i sin träning. Klockan är 20.30.
– När man kommer hem är det bara att gå och lägga sig.
Spelaren Isak Hedberg tar av sig skyddsglasögonen. Han ser pigg ut. Skotten från hans klubba sitter för det mesta i nät bakom de båda målvakterna. Nu är han inte det minsta sliten. Men han vet hur det blir i morgon.
– Då är man ganska trött när man kommer till skolan, man kan inte tänka lika bra, säger han.
Träningen slutar 21.00. Då ska man ta sig hem, varva ner och få i sig något i magen. Pappa Roger Hedberg är en av lagets tre tränare:
– De kanske somnar vid elva, halv tolv. Det är det som är det största problemet, skolan blir lidande. Jag tycker att det är för sent för en 13-åring, säger han.
Libk:s sportchef Johan Fredriksson sa, i del 1 av vår artikelserie om hallbristen i Linköping, att klubben får betala tre gånger så mycket i hyra för tiderna i Collegium och att man på sätt och vis räddar kommunen.
– Hur skulle vi annars klara av vår verksamhet? Då skulle kommunen vara tvungna att bygga tre nya hallar, bums. Nu löser vi problemet åt dom och det kanske var en miss av oss, att vi gick in där för sex-sju år sen. Hade vi inte gjort det hade vi satt en helt annan press på kommunen.
Mellan 30 och 35 av föreningens lag tränar i Collegium. Lag som inte får plats i de kommunala hallarna. Enligt Kjell Selleby, undomsansvarig i Libk, så kostar det upp till 300 000 kronor mer än om man kunnat träna alla pass i kommunens hallar.
Lag 73 samlar ihop sig, dags för ny övning. Ljuden från bollar i sargen, skrik om passningar och missade målchanser. Tystnaden existerar inte här inne.
– Det är kaos, speciellt när det är korpenmatcher, då går det inte ens att få kommunikation med barnen. Man får skrika så man dör. Rösten tar slut, säger Roger Hedberg, som får medhåll av tränarkollegan Peter Svensson.
– Det som är jobbigt med Collegium är ljudnivån. Man får stå och gapa som en stolle emellanåt.
– Förra året hade vi en träning i Skäggetorp. Och fördelen med den hallen är att man är själv. Att man har ett omklädningsrum, här får man samsas med så mycket annat, säger Svensson.
Lars Gustafsson ställer sig på den lilla läktaren på kortsidan. Han är en av alla idrottsföräldrar som hämtar och lämnar. Men den här kvällen är lugn i förhållande till hur det kan se ut för familjen Gustafsson – sonen Simon har "bara" en träning i dag.
– I morgon är det dels ett engagemang i skolan med fotbollsträning på eftermiddagen och sedan är det ett fyspass fotboll före den här träningen. Vi plockar bort lite, det är inte alla gånger han får köra allt. Det blir tyvärr så den här tiden på säsongen, saker och ting går i varandra, säger han.
Han är mitt inne i perioden där ungdomarna ofta har som mest aktiviteter, och han upplever hallbristen i flera situationer. Den stora innebandyföreningen har obekväma träningstider och det stora behovet för Libk gör att andra sporter flyttas långt ner i hierarkin när det ska delas ut halltider.
– Fotbollen, det är likadant där. Simon spelar i Karle och de tränar fredagskvällar mellan nio och tio, säger Lars Gustafsson.
Slutsatsen är klar:
– Grejen är att vi har alldeles för lite inomhushallar med för lite kapacitet.
Träningen närmar sig sitt slut. I morgon är det nytt pass. Samma högljudda plats, samma sena träningstid. Men visst finns det fördelar med att träna i Collegium.
– Det är bra här, man behöver inte ställa upp sargen, säger Isak Hedberg.