Mot Skellefteå såg vi äntligen ett LHC som vågade mycket framåt - med resultatet att defensiven föll ihop som ett korthus.
Det var en förnedring. En förnedring att ta på allvar.
Av det LHC som jag trodde så hårt på inför säsongen ser jag nu bara spillror. Jag trodde på målvakterna, den rutinerade backuppsättningen, de två toppkedjorna och de energifyllda tredje- och fjärdekedjorna.
Bara en bråkdel av detta fungerar.
Segrarna mot Färjestad och Luleå gav andrum, men problemen kvarstår. Mer akuta än någonsin. Avståndet till topp fyra är nu sju poäng. Till niondeplatsen bara en.
LHC-ledningen måste agera. Omgående. Laget måste komma i balans, finna harmonin. Just nu är för många för dåliga.
Det är ingen tillfällighet när motståndarmålvakten alltid är matchens lirare och det är ingen tillfällighet när stjärnorna inte presterar. Då är något allvarligt fel, något får motorn att hacka.
Hur bra det känns på träning, hur mycket man då talar om att inte ta onödiga utvisningar, spelar ingen roll när man på match sprutar av frustration och tar två offensiva utvisningar i första perioden.
Visst LHC kan titta i det blå och mala på. Kanske hittar målvakterna Fredrik Norrena och Christian Engstrand stabiliteten, kanske hittar Magnus Johansson formen, kanske börjar Jan Hlavac och Jaroslav Hlinka producera och kanske hittar laget balansen mellan försvar och bra anfall.
Men ärligt talat: vad har vi sett den senaste månaden som talar för att detta ska ske?
Inte mycket.
Det farligaste LHC kan göra nu är att leta bra saker i måndagskvällens förnedring. Gör inte det. Det fanns inget bra. Vem som helst kan gasa framåt, skapa mycket chanser, om man släpper defensiven som ett juniorlag.
Nej, med snart halva serien spelad kan mycket fortfarande räddas.
Jag vidhåller att det behövs en ny röst i LHC-båset.
Den ansvarige där, Hans Särkijärvi, har kört fast och assistenterna Magnus Hävelid och Johan Schillgard är uppenbarligen inte rätt män att leda honom och laget på rätt spår.
De behöver hjälp - nu!