Det var i andra heatet i Pro superbikeklassen som Fredrik Watz tappade kontrollen i den så kallade Pariskurvan på Mantorp park, lördagen den 7 juli 2012. Hjälmen gick i bitar, han förlorade medvetandet och fick åka ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping med ryggfrakturer, blåmärken och blödningar i huvudet. Och det är de sistnämnda som förändrat livet för honom.
– Jag är fortfarande sjukskriven och försöker arbetsträna lite. Det går inte så jävla bra, det kan jag inte påstå, säger han.
Hösten 2013 anmälde han den efterföljande behandlingen till IVO, och beslutet som nu har kommit riktar kritik mot den efterföljande vården. IVO pekar på brister i dokumentation och kommunikation mellan hälso- och sjukvårdspersonal och patient. Däremot ser man ingen anledning att kritisera vården eller diagnostiken i sig.
Bland annat handlar det om att man rakt igenom i alla journaler hävdat att olyckan skedde i en hastighet av 50-70 km/h, när Fredrik Watz närvarande anhöriga samt en sjuksköterska redan från första stund konstaterat att hastigheten snarare var 170 km/h.
– Det kan kännas som att man hänger upp sig på smådetaljer, men jag vet själv att det är otrolig skillnad. Även om man inte slagit sig blir det fullständig medicinsk koll om man kör av i över 120, säger Fredrik Watz.
Kanske hade han inte blivit utskriven redan dagen efter och därmed fått bättre chans till rehabilitering om vården tagit hänsyn till hastigheten.
– Jag vet inte om det hade blivit bättre om jag hade fått helt rätt vård från början. Skallskador är komplexa, kan man lugnt säga, och det är väldigt individuellt. Jag kommer ju dessutom inte ihåg något från när det hände.
Nu säger han att han vill lämna det som hänt bakom sig. Att han inte är helt nöjd med den förhållandevis milda kritiken från IVO är dock tydligt. Händelsen anmäldes också till LÖF, Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag, och de slog tydligt fast att han felbehandlats.
– Jag skiter egentligen i beslutet. Jag blir ju inte bättre för att de säger att de har gjort fel, men jag vill inte att samma sak ska hända någon annan.
Problemen sitter i hjärnan.
– Jag är mentalt utmattad, säger läkarna. Dum i huvudet, säger jag. Minnet är dåligt också. Förut var jag en konstnär på att ha många bollar i luften, men nu klarar jag en sak i taget och knappt det. Men jag anpassar mig och det går bra tycker jag.
Men ingen mer motorcykel, väl?
– Jag är inte en sån som åker motorcykel för att åka motorcykel, utan för att tävla och spöa andra. Och det är kanske inte så aktuellt. Men nu ska jag få barn om ett par veckor, så det blir nog tillräckligt häftigt.