Det är tydligen så här svensk fotboll ska bli, fylld av tempo, teknik och glädje. Det vi saknar så mycket i dag.
Fotbollsförbundet har tagit första stegen, låtit P17-landslaget inleda samarbete med Spanien. Jag gjorde likadant, drog söderut, till Malmö för att få en smak av det nya, fräscha, det så kallade "Nya landslaget", U21-ungdomarna. Premiär i hemma-EM, självklart här i Malmö, i den nya flashiga, helt underbara, arenan, bara en långboll från Bob Houghtons gamla högborg, det Malmö stadion som minner om det gamla, det vi fortfarande oftast dras med.
Det är här jag ser Vitryssland rullas ut på ett fullständigt osvenskt sätt. Sverige?Vitryssland 5?1.
Tänk om A-landslaget spelar så här om fem år. Tänk.
Vi såg ett blågult lag, och det var inte Brasilien, som rullade bollen till varandra, lobbade, klackade, fyllde på och hittade varandra på ett som belönades med både vågen och stående ovationer från närmare 15 000 åskådare.
Vi hör ofta om det nya Sverige inom svensk fotboll, där talangerna hämtas från invandrartäta områden, ett genombrott Zlatan Ibrahimovic banat väg för och som vi ser tydligast i de yngre landslagen.
Och även om det var Zlatans polare, hemmasonen Labinot Harbuzi, som fick störst jubel när han byttes in i slutet, lär det dröja åtminstone ett par år till innan vi ser genombrottet även i A-landslaget.
Själv jublade jag, i det tysta, mest åt mannen bakom 1?1, tillika lagets mest tekniska spelare. Och nej, han är varken hämtad från Rosengård eller Rinkeby, inte heller Hammarkullen, nej, Rasmus Elm kommer från Broakulla, en by mitt i det småländska glasriket.
Jag förstår att Zlatan gillar den grabben. Vilket tillslag, vilken tajming, vilken makalös teknik. Inte sedan just Zlatan slog igenom har jag fallit så för en svensk spelare. Så ung, men ändå så omdömesfull, med sensationellt få felbeslut.
Passningen till Marcus Bergs 4?1 var läcker, visserligen snäppet efter Ola Toivonens lyftning till samme Berg vid 3?1, men ändå ett precisionsarbete som landade på Bergs fötter bakom den vitryska backlinje. Inom två år spelar Rasmus Elm i en av Europas största ligor, tro mig.
Toppduon Toivonen/Berg, den så vassa, är redan utlandsproffs och med tisdagens uppvisning, med tre mål av Berg, är det lätt att förstå deras succé i Holland. Berg är inte, som Elm och Toivonen, något tekniskt vidunder, något han med all tydlighet visade i A-landslaget mot Malta, men han har en egenskap alla klubbdirektörer älskar: han öser in mål.
På fredag blir det åka av igen, mot Italien i Göteborg.
Med Tommy Söderberg i ledarstaben hoppas jag på klassiskt svenskt midsommarfirande - lite ritsch ratsch, filibom bom bom, och med italienarna som små grodor.