Kristian, eller Pligg som han kallas, minns inte den där gången i Grebo. Men Thomas minns. Inte exakt. Han minns inte resultat eller om han gjorde mål, men han minns.
-- Jag var väl nio, tio år och för mig var det stort att få vara med. Jag var två år yngre än de andra och det var någon cup i Grebo så vi spelade flera matcher.
Vi sitter i restaurang Kulan intill Malmö stadion och pratar. Malmö FF har avslutat en förmiddagsträning och spelarna har just ätit lunch.
Olsson haltar lite.
-- Det blir tyvärr inget spel för mig i premiären. Det känns tråkigt men är ingenting att göra något åt.
Det var i en träningsmatch mot Halmstad som Olsson skadade sig. Efter ett hoplägg med en motståndare fick han ont i ena knäet.
-- Ett ledband är uttänjt och jag blir borta några veckor. Kanske en månad.
Han skakar lite på huvudet åt sin otur. Försäsongen har annars sett så lovande ut för hans del och han kände tränaren Tom Prahls förtroende.
Vi pratar om allsvenskan och favorittipsen som pekar mot Djurgården och Malmö.
-- Alla utanför planen här nere snackar guld, säger Olsson.
Bergström nickar, men höjer ett varningens finger.
-- Man vet aldrig hur det går. Titta på AIK senast som kanske hade starkaste truppen.
Då och då när vi pratar kommer vi in på Åtvidaberg. Det var ju där det började innan de båda stack till Norrköping och IFK 1998. Båda två säger att det var något visst med Åtvidaberg och att det inte är omöjligt att de återvänder en dag. Det är det där pratet om ÅFF-andan. Och Pligg vet vad det är som skiljer Åtvidaberg från Norrköping och Malmö.
-- I ÅFF var det mera närhet. Man hängde ju på Kopparvallen jämt. Nu är fotbollen ett yrke. Ibland saknar jag den där närheten. Jag kände igen varenda pojklagsledare i ÅFF och till och med kände man igen den som var bäst i de olika pojklagen. Man visste vad de hette.
Olsson och Bergström blev också tidigt kända. De var duktiga bollspelare redan tidigt. Och umgicks lite på fritiden, också.
-- Vi spelade landbandy och fotboll och tennis med kompisar i närheten. Det var bland andra Gulla, Johan Gullkvist, alltså, och Jörgen Ekström, han som spelar i Grebo, du vet, säger Pligg.
Skidor åkte de också. Tävlade till och med.
-- Ett par DM-tecken har man ju, avslöjar Thomas och sträcker lite på axlarna.
Han säger också att det är självklart att han ska åka Vasaloppet nån gång i framtiden. Det ska Pligg också. Men inte ihop med Thomas.
-- Nä, han är mycket bättre.
Så småningom blev det bara fotboll. Thomas säger att han alltid varit väldigt intresserad och till skillnad mot Pligg kan rabbla laguppställningar.
-- VM 86 har man järnkoll på, säger han med ett snabbt skratt.
1986 var han tio år.
Nu är han 27 och har liksom två år äldre barndomskompisen Kristian Bergström lämnat IFK Norrköping där båda hade såväl med- som motgång. Olsson som innermittfältare och Bergström som vänster yttermittfältare. 85 allsvenska matcher för Olsson som hade en hel del skadeproblem genom åren, 128 för Bergström. Och den senare blev A-landslagsman under tiden. Två gånger fick han vara med. Men förra säsongen blev inte rolig. IFK åkte ur allsvenskan och båda åtvidabergarna hade det motigt på planen i match efter match och fick utstå en hel del kritik från både massmedia och publik.
De ville börja om. Fem säsonger i IFK räckte. De sökte något nytt. Fann det i Malmö. Nu är det MFF som gäller. Båda har skrivit treårskontrakt.
-- Det är större skyltfönster att spela i Malmö. Malmö är ett topplag och spel i Uefacupen ser man ju fram mot, säger Thomas.
Skillnaden mellan MFF och IFK ligger enligt Bergström i att MFF har ett par kvalitetsspelare mer än IFK. Träningsmässigt skiljer inte så mycket.
-- De flesta lag tränar nog ungefär på samma sätt. Det gäller för tränaren att få ut maximalt av alla spelare, säger Bergström.
De har funnit sig snabbt till rätta i Malmö. Fast Thomas saknar sin sambo Carin som bor kvar i Linköping för att plugga klart till civilingenjör. Själv bor han centralt mitt i Malmö, vid Lilla Torg och eftersom han nu bor ensam gör han ogärna frukost.
-- Då är det perfekt att åka till Kulan och käka i stället, säger han.
Kristian däremot äter gärna frukost med familjen i villan i Svedala en och en halv mil från Malmö där han bor med sambon Maria och treåriga dottern Julia. Och stortrivs. Till och med efter en förlust.
-- När det gått tungt och man kommer hem och hon kommer emot en med öppna armar.
Då blir man fort glad, menar han.
Att Malmö FF ska vara med och slåss i toppen av allsvenskan är båda ganska övertygade om. Och precis som många andra säger de att Djurgården nog blir svårt att tas med. Och några lag till. I botten får nykomlingarna Öster och Enköping svårt.
-- I alla fall har de inte så breda trupper, säger Bergström.
Både Thomas Olsson och Kristian Bergström har starka band kvar i Åtvidaberg. Släkten bor kvar. Så några besök blir det nog om de får tid. Och om de är "hemma" i Åtvidaberg och ÅFF spelar på Kopparvallen så vet de väl vad de gör?
-- Absolut, säger de samtidigt och med ett tonfall som om frågan aldrig behövt ställas.