Den 37-årige trebarnsfadern och chefstränaren Mikael Holmertz är nöjd, men vill inte ta åt sig äran för Linköpings ASS fantastiska resultat.
-- Bara för att det går bra för Linköping så är det inte Mikael Holmertz som har gjort alltihop. Det har ju börjat någonstans. Vi är många i Lass som ska slå oss för bröstet för den framgång vi har i dag.
Han rabblar andra tränare, föräldrar och simmarna. Hur mycket han själv har påverkat under de drygt två år som han varit tränare vet han inte. Det är oviktigt. Istället pratar han om vikänslan.
-- Vi jobbar bra tillsammans. Vi tillsammans får ta motgångar och försöka skapa framgångar.
Holmertz visste att det fanns många talanger i Linköping innan han lockades dit från Stockholm.
-- Men jag påstår inte att jag hade räknat med att det skulle gå så här bra på några år.
Att vistas i en simhall en hel dag tar på krafterna. Även, eller kanske framför allt, för oss som inte simmar. Små svettpärlor rinner mot magen, munnen blir torr och längtar efter vatten. Att det är en gråkall lördagsförmiddag är svårt att tro. Att Mikael Holmertz älskar att vistas i simhallar dag ut och dag in, utan att ens bada är svårt att förstå.
Klädd i Lass gula t-shirt och beiga shorts med klubbens emblem tryckt i grönt, tillbringar han sex timmar i den fuktiga miljön en vanlig träningsdag och dubbelt upp en tävlingsdag som denna.
Få finaler i junior-SM, som pågår när vi träffar Holmertz, passerar utan att det står Lass efter minst ett av namnen på resultattavlan i Malmös simhall. Ingen höjer på ögonbrynen, så är det både på ungdoms- och juniormästerskapen sedan något år tillbaka.
Enligt Holmertz hade Lass lika bra simmare tidigare, men de slutade innan de slog igenom.
-- Fröet har funnits länge, men jag kan inte tala om varför klubben inte lyckats tidigare.
Han återkommer till vikänslan.
-- Det är inte Emilia som åker till Sum-sim, svenska ungdomsmästerskapen, och ska vinna det till Lass. Ingen sitter och säger "Åh Emilia".
Åh Micke, då?
-- Det hoppas jag verkligen inte. Det hänger inte på en person.
Holmertz ser direkt hur fort någon simmar, framför allt när det gäller frisim.
-- Efter 25 meter vet jag inom vilka två tiondelar sluttiden på 100 meter blir.
Han har koll på varje simmares personbästa, samt start- och vändningstider. Han rabblar tiderna till den som vill veta.
-- Jag har ett väldigt bra sifferminne. Det hör till mitt jobb.
Redan som åttaåring fanns intresset där. Då handlade det inte om tider i vatten, utan på snö. Han följde Ingemar Stenmark och memorerade alla mellan- och sluttider.
Matematik i skolan var också kul, så länge den inte var för avancerad. Den ska gå att använda till något i vanliga livet.
Alla simtränare är inte siffermänniskor. Mattias Egmar, som sedan i somras är hjälptränare åt Holmertz, är inte alls likadan. Det ser Holmertz som en fördel.
-- Jag kan inte tänka mig att anställa någon som är som jag. Det behövs någon som fyller på de områdena som inte jag är så bra på.
Ett krav har han på de som han jobbar med.
-- Om man inte är ambitiös går det inte att jobba med mig.
Traditioner sitter hårt i simhallsväggar. Vissa är bra, andra sämre. De senare försöker Holmertz ändra på. Bland annat har han infört rörelsegod träning, det vill säga balans- och koordinationsövningar.
-- Att simmarna ska få kroppskontroll helt enkelt. Det existerade inte när jag kom.
Ofta lovordar Holmertz sina adepter, men han kan säga ifrån också. Den som inte ger allt på en viktig träning skickas hem. Den som inte disponerar loppet rätt i en tävling får skäll.
Vägen från barn- och ungdomsgrupperna till elitgruppen går i olika steg. Morgonträning är inte aktuell förrän tredje terminen och då är det upp till var och en hur ofta de vill vara med.
Han är mån om att de inte ska specialisera sig före puberteten och att de är så vältränade att de håller sig friska.
För att Lass-simmare och alla andra Linköpingsbor ska kunna hålla sig i form hoppas han på en ny bassäng.
-- Jag trivs i Linköping som stad. Det finns en framtidsanda och jag hoppas att man nu är villig att bygga en 50-metersbassäng för det är det som verkligen behövs byggas.
-- Det är skräckinjagande hur det ser ut för motionärer, för barnfamiljer som vill gå dit och bada, för Lass och för dykarklubben. Det är fruktansvärt trångt.
Anläggningen är underdimensionerad enligt Holmertz, som betonar att en fin och stor simhall skulle vara bra för alla. Till och med vara en form av hälsovård
-- Om Linköping ska växa och locka med någonting, så lockar en jättefin simhall väldigt mycket mer än en evenemangshall.
Skulle kommunen låta bli att bygga en ny ishall?
-- Det säger jag inte. Det kan behövas. Min okunnighet på det området är nog för stor. Men man måste inse att det finns andra saker som också behöver prioriteras.
Holmertz har inte bara stora förhoppningar på politikerna, utan även på sina simmare. Framtiden ser ljus ut.
-- I Sum-sim ska vi vara som bäst om två år.
Ni är ju redan bäst?
-- Om två år är vi som bäst. Då är vi bra, nu är vi bara på väg mot det.
På juniorsidan blir det svårt att höja sig ett snäpp, eftersom Erik Dorch, som tog sju guld vid junior-SM, blir senior.
-- Men vi ska inte vara sämre nästa år.
På seniorsidan sätter klubben inte upp några mål. Det är inte det viktiga. Svenska ungdomsmästerskapen är ett mått på deras verksamhet.
Att motivera de unga är ganska lätt när framgångarna kommer, men när de slutar skolan blir det svårare. Det finns inga pengar att locka med.
-- Bara tre--fem simmare i Sverige kan leva på sin idrott.
Mikael Holmertz har själv tagit fem SM-guld, men de riktiga simframgångarna har hans bror Anders Holmertz stått för. Frågan är vem som gjort det smartaste valet. Tränarjobbet ger bättre betalt.
-- Anders tjänade lite pengar eftersom han vann världscupen flera gånger. Men han fick inte ihop mer under hela sin karriär än vad de bästa svenska fotbollsspelarna får på några månader.
Mikael Holmertz tycker simmarna får för lite, men att många andra idrottare har för bra betalt. Ingen kan vara värd 100 000 - 200 000 kronor i månaden. Han jämför med exempelvis undersköterskor.
-- Idrotten får inte ta sig vatten över huvudet. Ledare och styrelseledamöter ska inte behöva hamna i fängelse för att nå resultat.
Delar av de pengar han själv tjänar som tränare går till filmer och kläder. Mikael Holmertz shoppar ofta under klubbens eller landslagets resor, så mycket att han kallas klädsnobb.
-- Jag är inte alls fåfäng. Även om alla tycker att jag köper en massa märkeskläder.
Men när Holmertz själv får välja blir det exempelvis skinnjacka, svart t-shirt med någon tuff detalj på och bruna matta skinnbyxor. Bland märken är Hugo Boss favoriten. Vad annars klär en chefstränare för Sveriges bästa ungdoms- och juniorklubb i simning?
December 1999. Linköpings allmänna simsällskap, Lass, tar ett silver och två brons vid junior-SM i Lund.
December 2002. Lass blir bästa klubb med nio guld, sex silver och fem brons vid junior-SM i Malmö.
En skillnad heter Mikael Holmertz. Vi har träffat succétränaen för Östergötlands äldsta idrottsförening.
-- En kombination. Han klev in vid rätt tillfälle, men jag tror också mycket på Mickes förmåga annars skulle han inte vara landslagstränare.
Hans Bergqvist, förbundskapten för simlandslaget, om hur stor del Holmertz har i Lass framgångar.
-- Micke har ett drömgäng att jobba med. I Linköping kryllar det av simmare som kan bli bra.
Bergqvist igen.
-- Både och. Vi hade en bra grund sen vi var små. Björn Pettersson hade sett till att vi hade många meter bakom oss.
Simmaren Linda Knutsson om hur mycket av klubbens framgångar som beror på Holmertz.
-- Det blev en helt annan inställning till träning och tävling när han kom.
Knutsson igen.
-- Han är hård, men mycket bra. Han kan verkligen sin sak. Och jag har i alla fall inte blivit uppkörd.
Simmaren Marcus Piehl.
-- Jag har nog rekordet. Jag blev hemkörd tre gånger på en vecka.
Storebror Rickard Piehl.
-- När han bjuder till så mycket och satsar på oss, är det klart att han vill ha något tillbaka.
Jakob Dorch, som också fått gå hem efter att inte ha gett allt.
-- Det gör att man tänder till mer vid nästa hårda tränings-pass.
Rickard om att hemkörningen hjälper.