Löparen stod vid fönstret. Det var något som inte stämde, tänkte han och funderade på om det kanske berodde på gråsiskorna som bearbetade fågelmaten han lagt ut. Kanske var en av dem den där siskan det stått i tidningen om. Den där som blivit ringmärkt i Kina och som sedan flugit ända till Sverige och Södermanland. Det var ju ingen liten sträcka precis. Så då kan den väl flyga till Mantorp också, tänkte löparen.
Fredagen var inne på sin tolfte timme. Det var 14 januari och termometern i fönstret visade sex plusgrader. Solen sken. Ah, det måste förstås vara solen som skapar den där nya, lite underliga stämningen, tänkte löparen och gick till fönstret på andra sidan köket. Han tittade bort mot skogen. Och då såg han det.
Det blåste inte.
Ingen storm, ingen kuling, ingen by.
Ingenting.
Svisch, sa det så stod han omklädd ute på gatan.
Här ska springas, sa löparen och gav sig iväg på årets första löprunda.
Det knarrade under skorna. Inte för att det var snö (det var ju veckor sedan) utan för att skorna var gamla och osprungna på långliga tider. Det kändes som att det knarrade i vristerna också. Och knäna var stela som gåstavar och ville nog egentligen inte vara med om det här.
Men någon gång måste man börja, tänkte löparen som gett sig den på att ställa upp i Göteborgsvarvet 25 maj och då komma väl tränad för tvåmilauppgiften.
Dessutom hade han känt på nystarten på gympan i tisdags att det nog var lite si och så med konditionen efter jul- och nyårsfirandet. Han hade ju varit minst lika trött som Gunilla, Maria och Anders.
Han joggade. Krängde sig igång. Det kändes ovant och nästan lite fånigt. Han sprang ju så långsamt. Och visst höll han väl armarna lite väl högt? Sköt upp axlarna på tok för långt? Tänk om någon såg honom. Behövde han verkligen mössa? Var den rent av för ful? Kommen så långt i funderingarna var han redan förbi första lilla svaga motlutet. Han kände sig plötsligt pigg. Inte stark. Men pigg.
Han joggade förbi dagiset där vinter-overallsklädda barn skrattande åkte rutschbana, och skrattet spred sig till löparen som leende sprang förbi prästgården, långt i väster såg han Sya ligga badande i solskenet. Allt var så vackert. Och han sprang på så lätta ben. Så lätta att han plötsligt befann sig i skogen utan att ha en aning om hur han tagit sig dit. Ändå måste han ju ha sprungit förbi Veta kyrka och hela grusvägen ner till Mantorptravet och så ytterligare 200 meter Västerlösavägen. I skogen låg flera träd stormfällda. Men det var tyst. Varmt. Skönt. Var det verkligen januari? Snarare vår, tyckte löparen och drömde sig längtande bort till april och maj och . . . kom här Alice. Va? Vilken Alice?
Jaha, en hund på skogspromenad som med längtan i blick såg honom passera i flygande fläng. Så skulle hon också vilja få springa. Den som ändå vore människa, tänkte nog Alice.
Löparen var hemkommen. Nyduschad tittade han ut genom fönstret. Det blåste fortfarande inte. Solen sken. Fåglarna var borta. Gråsiskan hade väl flugit hem till Kina igen.
Löparen skrev i sin löpardagbok:
14 januari: Sprang 5 kilometer. Gick bra. Pigg. Ingen blåst. Sol. Alice och siska. Grå. Kina. Jag är igång.