Förra året slutade på värsta tänkbara sätt och det nya fick enfasansfull början. All denna sorg. Som tynger och förgör, som förlamaräven dem som inte är direkt drabbade. Men alla känner någon som . . .Alla vet någon som . . Och man har väl själv varit på semester vidhavet med barnen . . . Därför orkar man inte göra någonting, vill barabo i sin ledsnad.
Men dagar och nätter går och man vaknar så sakta. Måste. Då betyderett leende så mycket. För mig som för dig. För oss. Då kan det vara braatt gå på bio eller teater. Revy. Läsa en bok.
Du som är sportjournalist du läser väl bara idrottsböcker, förstås,sa en man på pendeltåget häromdagen med ett allt annat än snälltleende. Han antog att jag var sportfåne. Det är jag inte. Jag ärallfåne. Det sa jag åt honom. Därför läser jag många böcker på en gång,sa jag. Vilket inte ger böckerna rättvisa, men det bryr jag mig inte om.
Det är orden jag är ute efter. Om boken är ny eller gammal bryr jagmig heller inte om. Ord som ord. Och i jakten på ord och tankar kan detvara riktiga höjdarstunder att blanda Göran Bergengrens poetiska och vackra reseskildringar från gamla Sovjetunionen i "Innan trottoarerna torkat" med Heikki Ylikangas historiska och finländska sanningar i "Vägen till Tammerfors".
Hemma räknade jag över mina sportböcker. De är inte många. Tio påsin höjd. Fast ingen handlar om höjd. Däremot en om boxning."Sekonderna lämnar ringen" beskriver Ingemar Johanssons vägfram till världsmästartiteln 1959 i tungviktsboxning. Ja, egentligeninte ända fram för den slutar tre månader innan mötet med FloydPatterson. Fast i boken finns det ilagt ett litet häftigt häfte medfantastiska bilder från VM-fighten. Tänka sig, en svensk världsmästarei tungvikt. När får vi det igen? Får vi det igen?
Bredvid Ingemar står en bok om orientering. En bok fylld av roliga episoder som Sune Rahmbergvarit med om: "Från Eden till O-ringen" handlar om sådant som kan händaäven den bäste. Ja, och så Rahmberg själv, förstås. Han blev aldrignågon större orienterare, men han hade roligt. Om han varit i Eden vetjag inte, men han har varit med i O-ringen även kallat femdagars. Ochhar man varit med där, då vet man att vad som helst kan hända.
Fråga Per-Johan Persson i Linköpings OK. Han har nyligenkommit ut med en så tjock bok om sitt "Orienteringsliv" att vi vartvungna vara två för att bära den på jobbet. 480 sidor. Iwide-screenformat så att allt kan få plats. Den tar nog ett femdagarsatt läsa.
På andra sidan om Ingemar Johansson står två små, gamla godingar:Sportens historia i två band från Världslitteraturens Förlag i Malmöoch tryckta 1930 hos Vitus Peterssons Bokindustri i Malmö. BaraVitus namn är tillräckligt för att skicka varma ilningar av förtjusninggenom min kropp. Vilket underbart namn. Finns det fortfarande folk somheter så? Grattis i så fall. Finns det Svartus, också?
De nämnda idrottsböckerna står i sovrummet. Inte för att de ärsärskilt tråkiga och tröttande utan för att ingen annan plats fanns.Och de vantrivs nog inte bland alla mina idrottspriser. Hm. Alla ochalla och priser och priser. Glas då. Det är ölglas från Grabbhalvan iNorrköping. Det är ett motionslopp jag brukar delta i och därdeltagarna alltid får ett glas (tomt) efter fullbordat varv. På andrasidan glasen står Gudrid Hansen. Inte hon själv, men hennes dikter i "Nära livet".
Som Mantorpsbo är det ett måste att ha "Mantorps Idrottsförening 50år 1933--1983". En annan bok i samma stil som jag inte riktigt vetvarför jag har i min ägo är "Hellgrenshagen 1948--1998", en historik omHellgrenshagens första 50 år och naturligtvis utgiven av Malmslätts AIKsom Malmslättsbor och idrottskunniga nog redan listat ut. I minöstgötska boksamling platsar den naturligtvis. Det gör nästan "Svenskaproffs" också.
Så heter en bok som behandlar en massa fotbollsproffs och en hel delav dem är östgötar eller har spelat i östgötska klubbar. Fast denbörjar bli ålderstigen och kom ut 1989. Det är en sån där farlig bok.Öppnar man den så fastnar man. Precis som man gör när man läggerhänderna på Alfaboken -- Till minne av bilderna vi aldrig glömmer, somdet står på framsidan. Man känner att man bara måste börja bläddra.
Nu gör jag det.
Samtidigt kan jag inte låta bli att börja snegla på min julklapp: Anne Holts Bortom sanningen. Och titta där! Bortom sanningen ligger ju min gamla skolbok i franska: Première année de francais. Av Erland Kruckenberg och Gaston Philipson. Vilka underbara namn! Den bara måste jag titta i. Man blir som ung på nytt. Je suis un garcon. Jag är en pojke.