Allt var förberett. Det var början pÄ maj och jag hade till och med köpt champagne och höll pÄ att skriva ner fÀrdiga svar till intervjuer. Jag skulle under sommaren sÀtta personrekord pÄ Göteborgsvarvet, göra tio mÄl i fotbollskorpen och iförd ballonger under tröjan cykla TjejvÀttern. Dessutom ville jag ta medalj i DM i nÄgon teknikgren. Veteranklass, eller vad som helst. SÄ hade jag bestÀmt. Ingenting blev av.
FörkylningsbesvÀr satte stopp för springandet i Göteborg. Inte sÄ mycket att orda om. SÄ var det. VÀrre Àr att benen efter det inte haft lust att springa. Jag har fÄtt tvinga dem.
"Nu kommer ni med hÀr. Inget tjafs. NÀ, gÄ inte nu. Spring, sa jag."
Motvilligt har de lytt och lyft. Fast det har kÀnts att de inte har haft rÀtta viljan. De gör sig besvÀrligt orörliga, tunga och stela i knÀleden, och vid anklarna kÀnns de svaga och elÀndiga. LÀtt vrickade.
Det var benens fel att det heller aldrig blev allvar av idéerna om TjejvÀttern. Ballonger hade jag köpt, men anvÀnde de istÀllet nÀr sonen tog studenten. Dock inte under tröjan. I stÀllet la jag dem under stolsdynorna som brakkuddar.
Fotbollen har jag varit med i. Eller pĂ„. PĂ„ planen. Ja, bredvid ocksĂ„. Fast en match hade vi ingen avbytare. MotstĂ„ndarna hade tre och sprang sönder oss. Vi sprang ocksĂ„ sönder oss. Tre matcher har jag varit med i. 3--6, 1--9, 1--9. Om det var fyra sĂ„ blev den fjĂ€rde 3--8. Ăr det kul?
Inget mÄl gjorde jag heller. TrÀffade inte ens bollen Àven om chansen fanns. En gÄng var jag bara nÄgra meter frÄn mÄlet nÀr bollen kom flygande frÄn vÀnster pÄ en halvmeters höjd. Jag lutade mig sÄ dÀr snyggt snett bakÄt Ät höger som Zidane brukar göra och lÀt min vÀnsterfot tala. Det blev en talande tystnad, foten slog ett jÀttestort hÄl i luften och jag vred mig sjÀlv i spiraler i en urtjusig piruett allt medan bollen rÀckte ut tungan. MotstÄndarna i Aston Samba dansade vidare som om ingenting hÀnt. Och det hade det ju inte heller.
Ingenting har hĂ€nt mig under sommaren, kĂ€nns det som. I trĂ€ningsvĂ€g, menar jag dĂ„. Ăven om döttrarna har fĂ„tt med mig ut pĂ„ lĂ„ngpromenader. Det Ă€r trevligt att vara ute och promenera. SmĂ„svettig blir man ocksĂ„. Men trĂ€ning? Nej.
NĂ„got som har hĂ€nt under sommaren var att en tĂ„ gick sönder. Av. Eller nĂ€stan. Det var i garaget visst, jag trampade lite trist. Skulle hĂ€mta nĂ„t, har glömt vad. Mörkt var det. En lampa hade slocknat. ĂndĂ„ gick jag fort. SmĂ„sprang. Trots all brĂ„te sĂ„ visste jag precis var jag hade grejerna. Förbi pĂ„sarna med gamla fotbollsskor och sĂ€ckarna med planteringsjord, till höger om skĂ„pet med fĂ€rgpytsarna och till vĂ€nster om den gamla skĂ€nken som sett bĂ€ttre dar. I denna flygande flĂ€ng slog vĂ€nsterfoten rakt i sonens obetĂ€nkt elakt listigt, ditslĂ€ngda, stenhĂ„rda inlines. Det gjorde sĂ„ ont att lampan tĂ€ndes.
SÄ sen kunde jag inte trÀna pÄ grund av den dÀr dumma tÄn som bara sÄg liten och fÄnigt röd ut. Det gick inte att springa. Knappt gÄ. Inlines gick dÀremot och jag har hunnit med nÄgra gÄnger mellan skurarna.
Eftersom jag aldrig hunnit trÀna ordentligt sÄ tvingades jag spola idéerna om DM, ocksÄ. Fast sommaren Àr ju inte slut Àn, förstÄs. DM-arrangörer av alla de slag som vet med sig att det bara finns tvÄ startande Àr hÀrmed vÀlkomna att höra av sig till mig sÄ kommer jag och tar bronset.
Personrekordet i Göteborgsvarvet fÄr vÀnta. Kanske blir det aldrig bÀttre. I vÀntan pÄ svaret funderar jag pÄ ett annat rekord som Harry Ring varit snÀll att förmedla. Han har skickat mig en text frÄn Corren 1903 dÀr det skrivs om ett rekord i det tysta. Texten handlar om en torpare som gÄtt den fyra mil lÄnga vÀgen mellan Rök och Motala skjutande pÄ en kÀrra med nyslaktad gris pÄ 120 kilo. Tidningen skriver att ekipaget gick pÄ fredagsnatten och var framme i tidiga morgonstunden pÄ lördagen.
Vilken utmaning! Alla ni i Rök som kÀnner till ett stort svin kan hÀrmed höra av er till mig sÄ ska jag Äta mig att dra svinet pÄ en kÀrra till Motala.
Sport- Cnorren