I en seriefinal som hade allt formligen skrek IFK-spelarna sitt svar:
"Det är vi som är framtiden - det är vi som kommer ta tillbaka IFK Motala till elitserien."
Så kändes det. Så känner jag. Trots 5-6 mot Gais i går.
Ingen ska sörja om det inte blir elitserien redan nästa år.
Framtiden är IFK:s, den är så mycket IFK:s, och den ligger i händerna på gallerkillar som Lucas Blom, Johan Riddarström och Oscar Folkesson.
Det var verkligen en fröjd att se Motalas bandyhjältar den här kvällen. Anfört av stjärnan Eric Ågren bjöd man på en underhållning som jag inte ens minns när jag såg senast på isstadion. Där fanns två starka försvar, fint passningsspel, läckra genomåkningar, flera hörnraketer och ytterligare några jätteskott. Allt kryddat av ett sent avgörande.
Visst var det snöpligt för merparten av de 1 176 åskådarna att det var Magnus Karlsson och Gais som avgjorde, men ha tröst IFK-fans, er tid kommer. Jag tror till och med det är bra för klubben att vänta ett år till. Bra för ekonomin, bra för spelarna, bra för alla.
Är IFK-talangerna så här bra när det gäller som mest i en allsvensk seriefinal - då längtar jag verkligen efter att få se dem i elitserien säsongen 2012/2013.
Hade ett paussnack med IFK-basen Pär Beckne. Han menar att framtiden ligger i kommunens händer, att IFK inte har någon framtid om kommunen inte säger ja till ett hallbygge. Klart han säger så, Beckne. Det är hans jobb att säga så. Han ser också talangerna, ser också framtiden i dem, men enligt honom kommer de försvinna till andra klubbar om det inte byggs bandyhall i Motala.
En trist tanke en sån här kväll.
- Det vore pinsamt om inte Motala blir först i Östergötland med en bandyhall, säger Beckne. Vi uppskattar kostnaden till 25-30 miljoner, men jag tror vi är många fler än kommunen som skulle kunna hjälpas åt. Min känsla är att vi har mycket hjälp att hämta hos medlemmarna.
Det var inte bara matchen som var upplyftande på Isstadion. Snacket med Beckne andades verkligen framtidstro, inte minst gör det mig alltid lika glad att höra idrottsföreningar som tar tag i sina ekonomiska problem. När klubben i februari 2009 degraderades efter 30 i högsta serien hade man 2,5 miljoner i skulder. Två år senare, när den här säsongen summeras, är den nere i 700 000 kronor.
Vilket förstås gör ordförande Beckne nöjd:
- Vi går flera hundra tusen plus i vinter. Det känns förstås bra.
Med en förening full av talanger och en ekonomi på väg åt rätt håll så förstår jag att en hall är det Beckne saknar. Jag förstår också att Motala kommun måste prioritera, att simhallen, Idrottsparken och bowlinghallen också behöver sitt.
I Linköping har vi de senaste åren sett vilka följdeffekter det ger när kommun, näringsliv och idrott samarbetar. När arenor byggs, när föreningar följer varandra och när kommuninvånarna sluter upp kring sin stad.
Jag hoppas Motala kommun vågar vara lika modig.