Teamchefen Pelle Eriksson hälsar att han mår efter omständigheterna bra.

– Det kunde varit värre, säger han och ler ansträngt.

Det är dagen efter den ruskiga smällen på dragracingbanan i Tierp. Mattias Wulcan körde in i en betongmur i över 200 km/h och skadade sig allvarligt.

Tio brutna revben, nio på vänster sida och ett på den högra. Små hål på båda lungorna och sprickor i bäckenet blev resultatet.

Men Pelle Eriksson tackar bilens konstruktion för att det stannade vid det.

– Den här smällen bevisar att bilarna är byggda på rätt sätt, säger han. Det mesta på bilen är trasigt, den är egentligen skrot. Men skyddsburen runt Mattias är i det närmaste intakt och har tagit smällen, precis som den är tänkt att göra.

"Perfekt dag för att åka fort"

Han berättar att han hade kontakt med Mattias Wulcan på lördagsförmiddagen, via telefon.

– Han mådde rätt okej. Visst har han jäkligt ont och har fått mycket smärtstillande, men är ändå på rätt gott humör.

Han vårdades först på Akademiska sjukhuset i Uppsala, på intensivvårdsavdelningen, men flögs under lördagen till US i Linköping för vidare vård.

Pelle tar oss tillbaka till fredagen, till racet som slutade så illa.

– Det var en perfekt dag för att åka fort. Vädret, banan, allt var klockrent.

Han berättar att man normalt sett öppnar en tävling lite försiktigare för att öka farten steg för steg.

– Men vi bestämde oss tillsammans för att "klappa till" direkt, när förutsättningarna var så bra.

Mer svårkörd

Därför ställde man bilen lite tuffare i inställningarna, gav motorn mer effekt. Det betyder samtidigt att den blir mer svårkörd och den kombinationen blev ödesdiger.

– Man kan säga att en lång kedja av händelser ledde till den här smällen.

Redan när starten gick såg Pelle vad som var på väg att hända.

– Han fick kraftiga däckskakningar direkt, släppte av lite på gasen men gick på igen. Då greppade det tag, bilen stack åt sidan till vänster och smällde med muren i cirka 45 graders vinkel i över 200 km/h.

Redan där, berättar Pelle, förlorade Mattias Wulcan medvetandet. Bilen for över till höger igen och släpades en bit längs med betongmuren innan den till slut stannade.

Räddningspersonal var snabbt framme och då var Mattias inte kontaktbar.

– Men han återfick medvetandet ganska snabbt och klagade då över smärtor i rygg och bröst.

"Kraschar som ett team"

Han plockades ur bilen, fördes till sjukstugan och vidare till sjukhus. Pelle var själv med i ambulansen och medger att en mängd tankar for genom hans huvud.

– Som teamchef har du huvudansvaret för att sätta upp bilen och självklart har jag en del i att det blev på det här viset. Åtminstone tänker man så.

Han funderar några sekunder och säger:

– Men vi är ett team. Vi vinner som ett team, vi förlorar som ett team. Och vi kraschar som ett team.

Din tanke när du såg smällen?

– Herrejösses, stackars Mattias. Det där gjorde ont.

Han ler.

Vi åker ut till tävlingsbilen som står i ett skogsparti långt från banan. Man vill inte ha massa nyfikna åskådare i närheten, samtidigt som det finns risk att någon stjäl delar om den står alltför tillgängligt.

Pelle och sonen William, 9 år, lyfter på skynket och visar skadorna.

– Kanske att motorn är skapligt hel, resten är inget att ha. Men samtidigt går det att bygga nya bilar.