Men jag säger: det är kört. Tyvärr. Jag hade så gärna sett två östgötalag i slutspelet. Vilken höjdare. Nu blir Vargarna ensamma där. Grattis Vargarna!
Storsatsningen Piraterna faller däremot pladask säsongen då de skulle utmana på allvar.
Och ska det fallas ska det göras rejält, även bokstavligt talat. Jag talar då inte om Wieslaw Jagus otäcka krasch, som slutade med bruten handled. Jag talar om allt annat klantande. Jag vet inte om jag har plats för allt, men det värsta, och mest matchavgörande var, förutom Jagus fall:
Robert Kosiecha två fall och ett stopp . Först när han i andra heatet missade att banan svängde vänster i första kurvan, körde rakt fram i staketet, sedan plötsligt stopp i fjärde och till sist ett lika plötsligt fall i trettonde. Och han ska vara lagkapten. Kvällens stora syndabock.
Daniel Nermarks snurr i fjärde heatet, då Kosiecha fick stopp.
Piraternas maskinstrul och fall saknar för tillfället motstycke i svensk speedway och tisdagskvällen var inget undantag. Det kan inte vara en tillfällighet.
Ingen vargförare bröt ett enda heat. Det kan inte heller vara någon tillfällighet.
Stolpe ut, kanske någon säger. Oskicklighet på alldeles för många platser, säger jag.
Ta bara killar som nämnda Kosiecha och Rafal Dobrucki. Som de svikit den här säsongen. Eller om man vänder på det, som lagledaren Stefan Andersson missbedömt dem. Å andra sidan, sett ur Anderssons ögon, vad kan han göra mer än kolla vad killarna gjort tidigare?
Jag tänker inte klaga på lagbygget så här när loppet nästan är kört. På pappret såg det fantastiskt ut. Visst kan jag i efterhand sakna en stjärna som varje match kör in minst tio poäng. Men nej, det stora felet ligger i alla maskinfel och fall.
Jag sitter och skriver det här inne i Kråkvilans café efter matchen och hemmasupportrarna samlas för att ta en fika medan de enorma köerna från arenan lättar. En supporter upptäcker mig snabbt och säger med överlyckliga ögon:
- Det här kan han ha Antonio! Ha, ha, ha! Skadeglädjen är stor just nu. Så som han svek oss med sina brutna löften inför säsongen.
Jo, jo, idrotten är härlig. Här glöms inte ett svek. Supportrarna jämte mig jublar över två saker: Vargarna i slutspel och att Lindbäck inte är där.
Lindbäck är verkligen speciell. Jag kopplar aldrig av en sekund när han är på banan. Yvig och irrationell i nästan allt han gör. Jonas Davidssons motsats. Framför allt gillar jag inte hur Lindbäck kör när han inte leder. Han blir för ofta desperat och överarbetar varje läge, vilket slutar med kast eller resningar.
Upplösningen blev verkligen fantastisk. Hemmaledning 44-33 med tre heat kvar, men efter två femettor för Piraterna hade ännu en räckt till seger. Vargarnas etta Adrian Miedzinski stoppade dock den mirakelvändningen när han före Lindbäck och Davidsson körde hem sista heatet.
De flesta av de 4 686 åskådarna gick hem lyckligare än på länge. Visserligen hade de på ditvägen fått köa ända inifrån Östra Promenaden, hela Lindövägen ut, men det måste det varit värt.
Enda besvikelsen med festen, om man inte var pirat förstås, var Vargarnas debacle med banan. Hålet i banans första kurva, som kostade flera fall och för Wieslaw Jagus en bruten handled, borde aldrig funnits och tog sedan över en halvtimme att laga.
Det var med all tydlighet Vargarna som körde, de var fantastiska, men det var lika tydligt att det var Kalkonerna som hade preparerat banan.