Historien om hur Frida Södermark av en slump upptäckte löpningen och sen utvecklades i en rasande takt till elitidrottare i ultralöpning skulle lätt kunna beskrivas som en smått overklig framgångssaga. Men det är att missa en viktig dimension. Fridas väg från gymnasielärare och partyprinsessa på fritiden till hårt satsande elitlöpare handlar om att följa sina drömmar. Eller som hon uttrycker det:
– Drömmar är till för att uppfyllas och det är det jag håller på med. Jag lever exakt i min dröm just nu.
Vi träffas en tidig vardagseftermiddag på Skvallertorget i Norrköping. Frida kommer springande från Åby där hon har jobbat som lärarvikarie under dagen. Hon är varken svettig eller andfådd efter den milslånga turen, för henne är det bara transportlöpning – ett sätt att förflytta sig i stället för att ta bussen eller cykla – inte träning. Samma sak var det på morgonen. Klockan ringde kvart i fem för att hon skulle hinna springa dit innan hon började jobba på fritidshemmet klockan sex.
– Man möter inte några andra löpare när man springer genom stan klockan fem. Men här finns det så bra gatlampor som lyser upp så man kan springa när som helst. Annat är det i Afrika, där kan man inte springa innan solen går upp klockan sex, säger hon med ett skratt.
För att kunna använda löpningen som transportmedel, och kombinera elitträning med jobb, har hon blivit en hejare på logistik. Det gäller att ha väskan med ombyteskläder på rätt ställe och täckbyxorna på jobbet. Annars är det svårt att vara ute med barnen på rasterna. Hon har också lärt sig att ta vara på alla tillfällen till både träning och arbete.
Några dagar innan vi träffas kom hon hem efter fem veckors träningsläger i Etiopien och Kenya. Klockan tio gick hon av tåget på stationen hemma i Norrköping. Tre timmar senare började hon jobba i en skola.
– Jag skriver in i vikariebanken när jag kan jobba. Sen får jag bara ett sms om vart jag ska. Det är hur bra som helst. De skriker efter vikarier, särskilt utbildade, säger Frida.
Sade upp sig
För drygt ett år sedan bestämde sig Frida för att satsa på löpningen fullt ut. Hon sade upp sig från John Bauergymnasiet där hon hade jobbat i över sju år och anmälde sig till kommunens vikariebank för skolor och förskolor. Men först packade hon väskan för en sex veckor lång resa med mycket löpning i Malaysia, Vietnam, Kenya och Uganda. Nu är det hennes två passioner – löpning och resor – som styr resten av livet.
– Det är det bästa jag har gjort, säger hon om beslutet.
Var du aldrig rädd att lämna tryggheten som ett fast jobb innebär?
– Nej, inte alls. Jag klarar mig alltid. Det finns alltid något man kan göra. Jag är uppfinningsrik och har inga barn att försörja. Det löser sig alltid då. Jag var bara förväntansfull.
För att få ihop ekonomin försöker hon hålla utgifterna nere. Hon har ingen bil, hyr ut lägenheten när hon reser och tänker på vad hon handlar.
– Jag sätter inte värde på prylar och pengar. Jag sätter värde på upplevelser och resor. Se, jag har fortfarande tjock-tv, säger hon när vi har satt oss hemma i vardagsrummet för att fortsätta prata. Men jag har bytt upp mig från liten hyreslägenhet till bostadsrättstvåa, så jag är jättenöjd.
Speedad på tävling
Hon bjuder på kaffe, nötter och kolor. Själv tar hon en kopp te spetsad med kokosolja, eftersom hon ”är så hungrig jämt” och har hört att det kan vara bra för mättnadskänslan. Kroppen är som ett svart hål som aldrig är riktigt mätt. Kaffe gör henne speedad, och den effekten vill hon spara till tävlingsdagarna. Energi är inte direkt något hon saknar i vardagen. Tvärtom har hon ibland svårt för att få utlopp för all energi och vill alltid att det ska hända något.
Tankarna om att lämna jobbet för att kunna leva ett friare liv med mer tid för löpning hade startat redan tidigare. Frida utvecklades snabbt inom löpningen och ville testa hur långt hon kunde nå.
Gillar Berlin och Norrköping
Våren 2011 tog hon tjänstledigt ett halvår och stack till Berlin, den stad som har nästan lika stor plats i hennes hjärta som Norrköping.
– Jag var trött på jobbet men ville inte säga upp mig i det läget, förklarar hon.
I den andra hemstaden hittade hon en klubb som hon kunde träna med, bodde i kollektiv med 24-åringar och ströjobbade för att försörja sig. Hon inredde en våning, undervisade i svenska, hade stödundervisning i matte och var nattvakt på ett hem för unga mammor som behövde stöd för att ta hand om sina spädbarn.
När hon kom tillbaka jobbade hon 80 procent, men kände ändå att jobbet tog för mycket tid.
– Jag vill vara bra på det jag gör och har svårt att inte engagera mig. Jobbet tog för mycket energi från träningen och det jag tycker är roligt. Jag vill känna mig fri och obunden. Man får hoppa på tåget när det går.
Att bli ultralöpare var knappast något Frida tänkte på den där första löpturen i september 2006. Hon hade blivit peppad av några kolleger att vara med och springa Höstmilen någon månad senare, och tänkte att det var lika bra att testa om hon verkligen klarade av att springa en mil. Hon hade spelat en del innebandy under gymnasietiden och tränat lite styrketräning under studieåren, men aldrig varit särskilt sportig. Krogbesöken var desto vanligare.
När hon hade sprungit milspåret i Vrinneviskogen mötte hon en löpare som frågade om tiden. Hon minns inte i dag vad den var, men gissar på strax under timmen. Nästa fråga var vilken klubb hon sprang för. När den nyfikna löparen fick höra att hon inte hade någon klubb bjöd han in henne att komma på Tjalves träningar.
Det kändes ovant att gå dit första gången, men hon kom snart in i det, fick kompisar i klubben och började träna två gånger i veckan. I början lovade hon sig själv att hon aldrig skulle ha såna där ”löjliga löpartajts”. Det dröjde inte många veckor innan hon hade ett par, och nu går hon oftast i löparkläder.
På nyårsafton samma år hängde hon med på sitt första långpass. Några månader senare sprang hon sitt första maraton och gick i mål på tiden 3.42.
– Det var då jag fattade att jag kunde springa. Det är en bra tid för en nybliven motionär, säger Frida.
Vad var det som fick dig att fastna för löpningen?
– Att jag träffade nya kompisar och att det är en så himla enkel träningsform. Man kan springa överallt i världen. Jag har alltid med mig löparskorna. Jag gillar att det är en individuell sport också. Jag tävlar bara mot mig själv.
Varför har du blivit så bra?
– Jag har väl anlag för det. Knäna går sönder för en del, men jag har inte varit så skadad. Jag tror att jämvikten i livet spelar roll också. Jag har inte varit så seriös och följt något särskilt träningsschema, har ingen fast vilodag heller utan tar det när jag ska göra något roligt med min familj eller kompisar.
Efter den där första milen i Vrinneviskogen som 28-åring ökade Frida träningen med ungefär ett pass i veckan varje halvår. Resultaten lät inte vänta på sig och hon förbättrade hela tiden sina tider. 2011 vann hon Leipzig Marathon på tiden 2.51,32.
I den vevan märkte hon att hon inte blev så trött efter ett 42-kilometerslopp utan orkade vara ute och dansa halva natten efteråt. Det fick henne att börja fundera på att testa ännu längre distanser.
Vann 100-kilometerstävling
Hon kom fram till att hon ville testa att springa 100 kilometer och anmälde sig till SM året efter. Med tre ultrapass på drygt 50 kilometer i benen åkte hon upp till sommarstugan i närheten av Skellefteå och tävlingen. Hon visste inte hur det skulle kännas att springa så långt, men det gick bra och som hon säger själv råkade hon vinna.
– Vid målgången blev jag först uppgiven. Jag ville ju vara bra på maraton och inte ultra. Men jag förstod att jag skulle utsätta mig för denna distans fler gånger när det hade gått så bra.
Efter det hörde hon talas om ett 24-timmarslopp i Oslo och tyckte det lät som ren galenskap. Att springa runt runt på en bana i ett helt dygn. Men efter en månad var hon anmäld.
När Frida berättar om sina tävlingar låter det väldigt enkelt. Hon kommer till någon ny plats och passar på att utforska den och smaka på alla lokala specialiteter hon hinner innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Någon uppladdning efter konstens alla regler är det inte tal om.
– Jag kör inte efter någon bok, då kanske jag blir besviken om det inte blir som i boken. Jag ligger inte på hotellrummet och käkar energibars, utan hyr en cykel och kollar runt. Ingen pressar mig, utom jag själv ibland.
Det låter lite som ett sätt att hålla eventuell besvikelse ifrån sig, om loppet inte går som väntat.
– Nja, eller kanske. En grej som jag erkände för mig själv först efter att ha brutit ett lopp, är att jag inte alls tar en tävling som ett träningspass. Ibland har jag sagt det, men det är bara bullshit. Det är klart att jag vill vinna. Men jag känner otroligt mycket mindre press än många andra. Det är en av de faktorer som har gjort att jag blivit framgångsrik.
Det enda loppet hon brutit är ett 24-timmarslopp i Oslo i december förra året. Ena knäet sa ifrån och gjorde till slut så ont att hon inte klarade att fortsätta. Loppet gick inomhus på en bana och hon sa till sin tränare Rune Larsson i farten att hon tänkte ge upp. Han peppade henne att fortsätta och hon testade något varv men det gick inte.
Träningskontrakt
Där och då gjorde de ett kontrakt över den fortsätta träningen. Frida lovade att begränsa träningen, både fartmässigt och antalet pass.
– Problemet var att jag hade haft för mycket tid till träning och hunnit med för många intervallpass. Jag fick lova att bara köra distans i två månader.
Den dagen vi träffas har det precis gått två månader sedan tävlingen i Oslo. På kvällen ska Frida köra sitt första fartpass och det får hålla på i max 30 minuter. Men först ska hon gå ner till tatueraren i kvarteret och lägga till en ny koordinat på sin högra arm. Där står redan koordinaten för järnvägsstationen i den älskade hemstaden Norrköping. Nu ska järnvägsstationen i den andra hemstaden Berlin läggas till på insidan av överarmen.
Träningskontraktet sitter på kylskåpet för att påminna om vad som gäller. Där finns även årets mål uppskrivna. Maraton i Jerusalem, halvmaraton i Berlin, ultramaraton i Sydafrika, kanske SM i långlöpning, VM i 100 kilometer och ett 24-timmarslopp i Phoenix som avslutning.
Varför ska du springa i ett helt dygn igen?
– Jag ska springa 24 mil på 24 timmar. Jag vet att jag kan det. Vetskapen gör att jag inte kan låta bli. När jag sprang 21,4 mil på ett dygn 2012 visste jag inte vad jag gjorde. Nu har jag koll på att man måste äta hela tiden. Och kroppen kommer att hålla.
Vid sidan av löpningen är målet att inspirera andra att våga tro på sin förmåga när det gäller löpning och andra saker i livet. Hon har börjat föreläsa på företag och hos olika föreningar. Frida tror att hennes positiva och avslappnade inställning till idrotten kan vara inspirerande.
– Man måste inte gå all in som jag har gjort – säga upp sig från jobbet och resa jorden runt. Men man kan försöka se möjligheterna och göra åtminstone lite av det man önskar. Är det resor och löpning, som i mitt fall, kan man göra det även i liten skala. Börja med att packa ned löparskorna på charterresan och ta en morgonjogg före frukost medan resten av familjen sover.
Hur gör du om motivationen tryter?
– Jag tänker mat. Oftast får man mat när man är klar och det är gott. Ska jag köra långt, över fem mil, som jag gör var tredje vecka, brukar jag göra det ihop med någon annan aktivitet. Om jag ska hälsa på någon har jag något att se fram emot när jag kommer fram.
Vad tänker du på när du springer?
– På träning springer jag ofta med kompisar, utom på morgnarna och då lyssnar jag på P3. Annars tänker jag mycket på det som händer, man har tid att reflektera över världsproblemen. Jag kan förbereda lektioner eller föreläsningar. Ibland ringer jag en kompis. Och i höstas tänkte jag mycket på pappa.
Han hade varit sjuk i cancer en längre tid och gick bort dagen före Lidingöloppet. Frida funderade på om hon skulle starta eller ej. Hon tänkte ”har han lyckats kämpa mot sjukdomen så länge ska väl jag orka springa tre mil”. Det gjorde hon, även om resultatet inte var på hennes vanliga nivå.
Två veckor senare var hon anmäld till ett femdagarslopp mellan Wien och Budapest. Löparna skulle springa de 32 milen i fem etapper. Frida bestämde sig för att genomföra loppet och passa på att uppfylla pappans önskan om att samla in pengar till Cancerföreningen. Sista sträckan vann hon.
– Det var kort om tid, men jag fick ihop pengar till föreningen. Jag ville göra något till pappas minne och att springa är min bästa terapi.
Själv hoppas hon på ett långt liv och tror att det alltid kommer att innehålla löpning.
– Jag kan se mig starta i K90 på Lidingöloppet.