En orienterare, som fångade upp sin älskade sport som 16-åring och aldrig slutade utmana skogen.
En kollega, som skrev sina första rader i Norrköpings Tidningar 1937 och fick sex öre raden och aldrig slutade vara nyfiken.
I dag sörjs och hyllas Rune Haraldsson, som fyllde 100 år den 17 juni förra sommaren, för sitt livsverk inom orienteringen.
Han är, tveklöst, av en sportens absolut största profiler genom tiderna tack vare sitt engagemang och framgång, där han på ålderns höst blev världsberömd långt utanför de svenska gränserna och satte Norrköping på kartan.
– Jag minns när vi var på veteran-VM i Italien hur mycket media han fick göra under de dagarna. Det var speciellt. Pappa njöt av det och trivdes verkligen i rampljuset, säger sonen Magnus Haraldsson.
Sten Svensson, sportchef och enmansredaktion på NT, insåg 1937 att han aldrig skulle kunna bevaka den allt populärare
orienteringssporten på egen hand. Den skogstokige skolynglingen Rune Haraldsson, som senare även skulle bli flitig orienteringsskribent i Corren, engagerades och avlönades frikostigt med sex öre raden.
”Han hade fått höra att jag var väldigt intresserad av orientering. Egentligen ledde mitt naturintresse in mig i scouterna först. När jag sökte tävlingsmomentet också blev orienteringen min sport”, berättade Rune Haraldsson i Gunnar Hagbergs intervju inför 90-årsdagen.
Han blev en flitig medarbetare och hade egentligen bara ett uppehåll under alla sina år. Det var under andra världskriget. Han var löjtnant på infanteriregementet i Linköping och tjänstgjorde vid norska och finska gränsen. Han började jobba, när han kom tillbaka till Norrköping, på Goodyear, men släppte aldrig greppet om orienteringens utrymme i spalterna.
Så här satte Rune Haraldsson ord på sin älskade idrott.
”Skogen är själva själen i orienteringen. Jag skulle aldrig kunna idrotta på en kolstybbsbana. När man ger sig ut med en orienteringskarta vet man aldrig vad man har framför sig. Skogen är full av överraskningar. Den upplevelsen är viktig även om man givetvis knappast stannar och lyssnar efter fåglar när tävlingsdjävulen tagit tag i en”, sa Rune i NT då.
”Det som lockar är spänningen. Glädjen att hitta kontrollen. Orienteringen bjuder verkligen på både motion och problemlösning, och du ställs aldrig inför samma bana två gånger. Det är fantastiskt. Jag blir fortfarande precis lika glad varje gång jag hittar en kontroll”, förklarade han i tidningen Skogssport inför hans 100-årsdag.
I samband med Rune Haraldssons 100-årsfirande hemma i trädgården på Ljuragatan instiftade Östergötlands Orienteringsförbund en stipendiefond i hans namn för ungdomar, där ett stipendium ska delas ut till två 16-åringar i Östergötland. Rune Haraldsson var just 16 år, när han 1934 inledde sin långa och framgångsrika orienteringskarriär.
Familjen, fru Margareta och sonen Magnus, har också alltid varit en del av orienteringen.
– Jag föddes in i sporten. Intresset har också gått i arv till mina söner, Jonas och Petter, som blev riktigt duktiga och sprang junior-VM en gång i tiden. Vi håller på fortfarande, säger Magnus.
Rune såg mycket fram mot sommarens O-ringen i Norrköping och Kolmården, som han själv ansåg vara världens bästa orienteringsterräng.
– Vi pratade mycket om det den senaste tiden. Det hade varit fantastiskt, men nu blev det inte så, säger Magnus.
Många av oss på redaktionen kan var och en berätta ett eget minne och en egen känsla av den alltid nyfikne, modige, skicklige, klurige och sökande Rune Haraldsson.
Det fanns alltid en fråga eller fundering över något.
Det är, förstås, från hans älskade orientering vi hämtar det mesta, men vi kunde lika gärna prata om IFK Norrköping, framtiden för Norrköping, den lokala politiken, utställningar eller om alla vintrar i Tandådalen, när han och frun Margareta packade bilen och husvagnen och flyttade norrut från nyår till påsk för att åka längdskidor och träna inför Vasaloppet. Han gjorde imponerande 25 Vasalopp genom åren.
– SvT-experten Anders Blomqvist hade nog haft mycket att säga om stilen, men pappa åkte i alla fall. Han slet väldigt hårt i spåren, säger Magnus.
Det fanns alltid en glimt av något mer i Rune Haraldssons ögon.
Som när han med varm hand ledde någon av oss, lite mer vilsna reportrar, ut i skogen och gav en hjälpande hand i hopp om att vi skulle förstå hans älskade sport lite mer och bättre. Rune Haraldsson lät oss kliva över stubbar, hoppa över lerpölar och se upp för omkullblåsta träd.
Om man, mot förmodan, inte hittade honom direkt vid start- eller målområdet kunde man alltid fråga efter Rune och få svar som...
”Han är på upploppet!”
Rune Haraldsson satt där, allltid med sin fru Margareta, mitt i alla fållorna, och såg löpare passera förbi mot målet.
Första parkett för förste skrivare med en kamera runt halsen.
– Pappa älskade verkligen det. Det kunde bli väldigt långa dagar, när han först sprang själv, intervjuade och tog bilder och åkte till tidningen med materialet, berättar Magnus.
Rune Haraldsson blev 100 år och sörjs närmast av sonen Magnus och barnbarnen Jonas och Petter med familj.