Hela 5 493 åskådare räknades in.
Och bygdens store son, Klas Ingesson, mannen bakom verket, han som lyckats få hit sina gamla lagkamrater från VM-året 1994 var så glad, så glad efteråt. Och nästan lite rörd.
-- Fantastiskt att så många kom. Underbart. Det är bara sju ifrån vad vi hade hoppats på. Det är väldigt skojigt att folk ställer upp så här. Både vad gäller sponsorsidan och som publik.
Han stod mitt i högen av unga autografjägare och sken likt den starka sol som villigt spred sina strålar över Ödeshög denna högtidsdag.
För en sådan var det.
Insläppet på Vättervallen som dagen till ära byggts på med läktare på tre sidor började redan klockan 12. Två timmar innan matchstart. Och folk tågade in med kaffekorgar och kameror i högsta hugg.
Här skulle fikas. Här skulle fotas. Här skulle trivas.
Svenne Rubins värmde upp, eller snarare kylde av publiken som fick annat än solen att tänka på när bandet dunkade igång med Folköl och dunka, dunka.
Sexårige Tinus Jonsson från Skänninge visade vilken fin fotboll han hade. Fast någon hade kladdat på den med penna. Och det så det syntes ordentligt, också.
Men det var inte Tinus, utan VM-spelarna från 1994.
När de och motståndarna Ödeshögs IK kom in på planen ställde lagen upp ute på planen. Och så blev det nationalsång.
Eller nästan.
För visst var väl När vi gräver guld i USA något av hela landets sång VM-året 94? Visserligen grävde inte Sverige guld utan brons. Men ändå?
Niklas Strömstedt sjöng och publiken klappade händer i takt. Himlen var blå som aldrig förr och dessutom vackert draperad med små öar av tunna lager cirrusmoln som tycktes dansa i takt med musiken. Och Vättervallens gräsmatta lyste så grön och inbjudande att det nog var många som längtade efter att få springa ut barfota på den.
Linda Johansson från Ödeshög passade som flera andra på att fotografera VM-laget. Hon är född 1993 så man kan ju undra vilka minnen hon har från 1994.
Alla spelarna presenterades och nog tror jag division V-spelarna i Ödeshögs IK kände sig lite små inför storpubliken. I normala fall spelar ÖIK inför 40--60 personer. Den här gången kom det 5 493.
Och när Klas Ingessons namn ropades upp i högtalarna, ja då steg publikjublet till sådana höjder att till och med Vättern måste ha krusat sig.
Även den riktiga nationalsången hanns med innan matchen tog sin början.
Matchen ja, vad finns att säga om den?
Jodå, den var trevlig och snäll. Precis som det ska vara när det är jubileum och folkfest och en massa barn som tittar på. Då kan man inte hålla på och sparka på varandra och skrika fula ord åt domaren eller linjemännen.
5--1 blev det till VM-laget, eller de delar av laget som kunde ställa upp. Några av spelarna är ju fortfarande aktiva och spelar ett annat VM nu. Ytterligare några arbetar som teve-kommentatorer under VM. Ett VM som förstås också intresserar många av dem som såg jubileumsmatchen.
-- Sverige går vidare till åttondelsfinal, men klarar sig inte längre, sa elvaåriga Motalakillarna Andreas Ahlberg och Philip Eriksson som båda har andra favoriter till VM-guldet.
-- Kroatien, sa Andreas.
-- Portugal, sa Philip.
På skuggiga platser satt betydligt äldre Bo Axi och Karl-Erik Gustavsson.
-- Jag har kommit hit för festens skull, sa Bo Axi och berättade att när han var ung så kostade det 25 öre att gå på fotboll på Vättervallen.
Nu kostade det 100 kronor. Men vad gjorde det en sådan här dag.
-- Att det kommit så här mycket folk är fantastiskt för Ödeshög, sa båda två flera gånger om och berömde Klas Ingesson för initiativet att ta hit VM-laget.
Och bakom Bo och Karl-Erik satt Ulf Eriksson från Sala, Lars "Charlie" Karlsson från Ödeshög och Ingvar Klint från Stockholm.
-- Men jag är öschötte guschelôv, sa Ingvar och berättade att han är född i Motala.
-- Brasilien vinner VM och Sverige går inte vidare, fastslog Ulf Eriksson.
-- Jodå, Sverige kan gå mycket långt, sa "Charlie".
-- På onsdag vinner vi, trodde Ingvar som påpekade att så stockholmare han är så håller han på IFK Norrköping i allsvenskan.
May Ström och Thomas Ågemalm från Borensberg hade eget fika med sig och trivdes i värmen.
-- En trevlig utflykt. Det är så vackert här omkring, sa Thomas som inte på långa vägar är lika fotbollsintresserad som May. Fast May är ännu mer intresserad av hästar, vilket lyste igenom när hon kallade Vättervallen för tävlingsplatsen.
På södra kortsidan av tävlingsplatsen satt en hel hop spelare från Kentys allsvenska damlag. De hade roligt.
-- Vi vill se Lasse dansa, ropade de till VM-lagets målvakt Lasse Eriksson. Thomas Ravelli var inte med.
Och Lasse Travolta han dansade och log mot damerna.
Kentys Louise Holmqvist-Sköld minns sommaren 94 mycket väl, sa hon.
-- Oh, ja, då satt man på kvällarna vid mosters sommarstuga i Sätra och följde matcherna. Det var väl lite mer VM-feber då än nu. Men om Sverige går vidare så kanske det blir likadant igen.
Sedan tog jubileumsmatchen slut. VM-laget från 1994 hade vunnit med 5--1 efter mål av Niklas Strömstedt (jo, han kan spela fotboll också även om han inte var med 94), Klas Ingesson, Anders Limpar, Tomas Brolin, och Abgar Barsom (inlånad från allsvenska Djurgården) och så Ödeshögs tröstmål av Dan-Inge Johansson på nick.
Sedan var det autografjägarnas tur och Klas Ingesson sa att det kanske blir en upprepning av VM-lagets framträdande i Ödeshög.
-- Fast inte så här stor grej.
Och inte lika stor fest.
För i Ödeshög, ja där festade man kvällen lång i lördags.