Steg upp tidigt på söndagsmorgonen. Tänkte hinna städa lite innan avfärden till Örebro och ödesmatch i bandy, ÖSK-IFK Motala. Det blev inget städat.
- Skyll inte på mig, skyll på Helena Jonsson, sa jag till hustrun när hon lite senare kom ner och undrade varför jag höll i fjärrkontrollen och inte i dammsugaren.
Det är omöjligt att göra något annat när det är skidskytte på tv. Går man till tvättstugan kan man ge sig på att Kalle Grenemark, just när man ska hälla i tvättmedel, skriker ur teven, som gällde det livet: "NEJ! Grov miss tio i tolv!" Då måste man givetvis kolla.
Inte blir det lättare när Helena Jonsson skjuter som i trans och tar VM-guld. I halv storm, ungefär, presterade hon ett stående skytte jag inte sett en svensk eller svenska göra sedan Magdalena Forsberg dagar. Jag har fascinerats över Jonsson i ett par vintrar nu, ofta förundrats över hur glad hon kan bli över en femteplats. När de flesta andra elitidrottare, inte minst aktuella Anja Pärson, bara räknar medaljer, oftast då guld, så kan Jonsson konsten att glädjas över sin prestation, och inte alltid ta hänsyn till vad konkurrenterna gjort. Det är charmigt, även om jag har en svaghet för tjuriga vinnarskallar.
I går gav prestationen guld. VM-guld. Bäst i världen. Ingen verkade mer förvånad än Helena Jonsson. Så förvånande var dock inte avslutningen för oss som sett Helenas stående skytte under säsongen. Ändå satt jag, och säkert runt en miljon andra svenska tv-tittare, på helspänn i sista backen när Helena plogade sig nedför och Grenemark frustade: "Nej, inte för mycket plogande nu, det är så lätt att få felskär då!"
Det gick bra och jag reser mig och applåderar ännu en fantastisk svensk idrottskvinna.
Guldrusig vinkade jag på återseende till dammråttorna och åkte mot Örebro. Väl där möttes jag av ett nästan folktomt Behrn arena, men ett imponerande högljutt Forza Blåvitt. IFK-klacken är beundransvärd, ett föredöme när det gäller att stötta sitt lag i motgång, i ett läge där många överger bandysporten.
För motigt är det för IFK. Till och med mot jumbon ÖSK. Årets IFK Motala är uselt. Från styrelsen, som inte klarar av att betala löner, till spelarna som bara tagit en av åtta möjliga poäng mot ÖSK och Gripen. Och är man usel brukar det sluta med degradering. Jag har tippat det förut och skriver det igen: IFK spelar allsvenskt nästa säsong, med 91-orna Oskar Folkesson och Oskar Thor som två ordinarie spelare. Söndagens utklassning i Örebro gav ingen förhoppning om något annat.
Efteråt tyckte IFK-tränaren Dennis Gustafsson det var obegripligt hur ÖSK i detta läge kunde vara så mycket hetare än hans lag.
Jag frågade hur han själv mår, hur han tar årets ras. Han skrattade till lite trött och sa:
- Efter matcher kan det vara jobbigt, då blir det en del grubblande, men jag försöker tänka att det bara är bandy. Även om det är svårt såna här dagar, när det är så jäkla dåligt.
Om en vecka tror jag tyvärr IFK:s makalösa svit bryts. Det blev 30 år i rad i högsta serien, men det blir inte 31.