Danny Hallmén skakar lite när han håller upp sina händer. Handflatorna är fulla av blödningar och blåsor. Naglarna på lillfingrarna är på väg att ramla av.
När vi träffas har det gått drygt en och en halv vecka sedan han utsatte kroppen för en minst sagt rejäl utmaning. Klockan 11 den 9 mars satte han sig i paddelmaskinen på Örebros kanotklubb. Klockan 11 den 10 mars, 24 timmar senare, lämnade han den igen.
Den första frågan måste bli – varför?
– Tja, för många år sedan battlade jag och min gamla kanottränare, Stefan Wiberg, om vem som kunde paddla längst tid i en paddelmaskin. Han körde i sex timmar, men det blev inte av att jag antog utmaningen förrän förra året. Då körde jag nio mil och kallade det för Vasapaddeln.
Hade kateterpåsar
En fysisk uppgift som borde mätta vilken prestationstörstande idrottare som helst. Men inte Danny.
Han ville veta hur långt man kommer i en paddelmaskin på ett dygn.
Inom paddelsporten finns ingen kultur att paddla långa distanser i maskin. Det finns däremot bland roddarna.
– Så jag stal reglerna från deras utmaningar och gjorde om lite så att det passade mig. Jag hade satt upp två mål; dels att se hur långt man kan paddla på 24 timmar, och dels att se hur länge man orkar paddla, helt enkelt. Enligt rodd-reglerna ska man vila tio minuter i varje timma, men det tyckte jag lät för mycket, särskilt som målet var att nå så långt som möjligt.
Den sista tiden före utmaningen tränade Danny mellan sex och tio timmar i paddelmaskinen på hemmaplan i Linköpings kanotklubbs lokaler, varje vecka. När det väl var dags att paddla ett dygn var han förberedd och själva maskinen preparerad. Han hade vänt på ventilen till kateterpåsar, som används inom vården, så att han kunde suga i sig vätska från dem.
Bagare kom förbi
En och en halv liter sportdryck i timman skulle räcka och han tejpade fast sex påsar för de första sex timmarna. Tillsammans med en halv energibar eller en gel i halvtimman hade Danny räknat ut att han skulle hålla energin på en bra nivå. Var tredje timma festade han dessutom på en chokladbit.
– Jag hade räknat med att de första tio milen skulle gå rätt så lätt, men det blev inte alls så. Redan timma fem till nio var tuffa. Det känns lite larvigt att säga det, men det berodde delvis på att jag utförde själva utmaningen i Örebro och att paddelskaftet på deras maskin var lackerat. Jag var inte van helt enkelt och jag fick ont i händerna och underarmarna väldigt fort.
Fanns det någon tanke på att bryta?
– Nja, när jag kört hälften och hade lika långt kvar, då funderade jag på om jag verkligen skulle klara det. Men jag livesände allt på internet och hade som mest 3 700 tittare, det hade varit pinsamt att bryta inför dem.
Danny hade sällskap i lokalen i stort sett hela dygnet. Tillsammans med polarna tittade han på sex dvd-filmer eller fick alla glada tillrop som strömmade in via sociala medier upplästa för sig. En gång tittade en bagare förbi med en semla och en vaniljbulle. Tre gånger lämnade han maskinen för snabba toa-besök.
Efter 24 timmar och 219 855 meter lade han ner paddeln för sista gången.
Fick feber
Känslan?
– Jävligt skönt. Jag är stolt, särskilt eftersom det var så tufft i början.
Tio minuter senare började helvetet.
– Det värkte i hela kroppen. På natten fick jag feber och kunde inte sova. Hela veckan efteråt drömde jag att jag paddlade. Min sambo fick väcka mig när jag vevade som värst i luften.
Var det värt det?
– Haha. Vad ska jag säga? Jag antar det, eftersom jag gjorde det.
Hur reagerar du om någon antar utmaningen och paddlar längre än ett dygn?
– Nja, det vore bara kul. När jag har testat en grej gör jag det inte så gärna igen. Jag har några nya idéer, men alla inbegriper långpaddling så just nu känner jag mig inte jättesugen...