– Varför? Det är en bra fråga, säger Leif och ler. Mest är det faktiskt för mina barns skull, för att de ska kunna se vad deras pappa egentligen hållit på med genom åren.
Han berättar att allt startade med en blogg, "pit stop Lindström".
– Där fick jag rätt bra respons och till slut sa någon att det var dags att summera ner allt i en skrift. Och då plockade jag fram alla mina gamla bilder som har legat i travar, som jag dessbättre har sparat. På den vägen är det.
Vad handlar boken om?
– Det är som sagt en tidsresa från min tid inom racingen. Det börjar med små leksaksbilar jag hade som barn och det sista kapitlet, som heter "efterdyningar" berättar lite vad jag sysslar med i dag.
Ett av de första avsnitten handlar om en krasch men din pappas bil. Berätta?
– Det var en riktigt tankeställare. Jag hade lånat pappas bil, en Fiat 1300 Juventus, och skulle åka en sväng innan skolan började. Det här var bara någon vecka efter att jag hade fått körkort och hade ett oerhört uppdämt behov av att köra bil. Och det enda stället att lufta det på, på den tiden, var landsvägen. På det viset är motorsporten en väldigt bra skola i dag. Men jag hade tur som klarade mig från den olyckan, bilen blev skrot men jag klarade mig trots att jag inte hade bilbälte.
Var började din karriär?
– Jag började åka SSK-serien i en liten Fiat Abarth 1000 och hade väl egentligen inga jätteambitioner. Men jag märkte att jag hade rätt så stor fallenhet för det här och jobbade mig sen vidare upp i klasserna. Men det var en tuff tid, det fanns inga pengar att tala om och det tog lång tid innan man fick ihop tillräcklig budget för att ta sig vidare.
– Vändningen var en klass som hette Sports 2000. Då hade jag och Stanley Dickens, vi var ler och långhalm ända sen barndomen, satt ihop ett team och lyckades faktiskt rätt så bra hos sponsorerna.
Vem av er var snabbast?
– Nja, det är svårt att säga. Jag skulle säga att jag hade lite mer fingerfärdighet, men har var modigare. Så ju fortare det gick, ju mer talade det till hans fördel.
Sen blev det Formel 3, där du vann SM 1984, i tuff konkurrens. Men ganska snart efter det slutade du?
– Ja, 1991 var min sista hela säsong. Det blev svårare att få sponsorer, de verkade inte vilja satsa på en 40-åring som fram tills dess inte kommit ut i de riktigt stora serierna. Strax efter kom Eurosport in i Sverige och då började jag jobba med motorsport där, som kommentator. Det gör jag fortfarande, men inte lika mycket som då. Det blev också en del förarkurser och kundaktiviteter hos olika biltillverkare runt i hela landet.
Vad gör du i dag?
– Jag jobbar fortfarande inom racingen, bland annat med STCC där jag är en länk mellan förarna och mästerskapet. Dessutom följer jag bland annat Ginettaserien, en bil som jag tog hit för tio år sen och som då låg rätt i tiden. En enklare bil som inte är så dyr att starta upp med.
Du som har kunskapen, hur skulle du säga att racingen i Sverige mår i dag?
– På bredden går det ganska bra för vi har rätt många utövare, kanske fler än på många år. Och vi har flera duktiga förare utomlands där Marcus Ericsson varit en förebild för många.
– Här hemma däremot måste vi hitta ett format där teamen har råd att köra sina bilar. Det får inte bli så att vi tävlar i så dyra klasser att det är billigast att låta bilarna stå kvar i garaget. Jag tror absolut att det är bättre med billigare och fler bilar än få riktigt dyra, för att få tillräckligt bra underhållning. Ett annat bekymmer är att vi har fler klasser i toppen av racingen som är riktigt dyra, vilket betyder att de konkurrerar om samma förare. Titta bara i Porsche Carrera, där finns flera förare som egentligen borde åka i huvudklassen STCC.
Till sist, till vem riktar sig din bok?
– Målgruppen är väl kanske både de som hängt med under de här åren jag varit verksam i racing, men också de som är nyfikna på hur det var förr i tiden. Jag har tryckt tusen exemplar och hoppas att de ska gå åt.