Baryard Johnsson vågade inte se guldrysaren

Henrik von Eckermann och Baryard Johnsson var felfria under omhoppningen och ordnade guldläge inför den sista och avgörande rundan där allt hängde på Peder Fredricson.

Skulle han klara alla hinder? Kunde han slå McLain Wards tid, den dittills snabbaste?

Då slog nerverna till hos Baryard Johnsson.

Det kanske ligger i släkten.

– Jag pratade med min pappa (Pelle Baryard) i går och han berättade att han skickat ett meddelande till Charlotte (Söderström, ägaren till Indiana) att han dör lite för varje runda. De har haft det jobbigt hemma och det förstår jag. Jag ser att pappa ringt, så han lever åtminstone fortfarande, säger hon och skrattar.

Missade den stora stunden

Baryard Johnsson valde att inte följa de avgörande ögonblicken när mannen med nerver av stål – Peder Fredricson – bjöd på svensk hoppsports största stund.

– Jag tittade inte. Jag tittade på Henrik von Eckermann i stället och han är rätt tydlig i sitt kroppsspråk, säger hon.

Det är första gången sedan 1924 som Sverige tar en guldmedalj i lagtävling – och Baryard Johnsson tycker att den var välförtjänt.

– Vi har varit fantastiska, säger hon.

TT: Du har varit med om mycket i din karriär, men inget slår väl den här stunden, det här ögonblicket?

– Nej, ett OS-guld är det finaste man kan vinna, det slår allt. Med de här teamet, på hästen jag sitter på, det är ett sånt dream team. Vi har inte haft något att klaga på de här veckorna.

– Vi förtjänade verkligen den här guldmedaljen.

Varit outstanding

TT: Efteråt kom mängder av ryttare och ledare och gratulerade er. Det såg ut att vara äkta.

– Verkligen. Alla sade redan i går (kvalet) att vinner inte ni så måste formatet ändras, vilket det kanske gör ändå. Vi har varit outstanding det här mästerskapet. Det är nog ingen som inte unnar oss den här guldmedaljen.

Hur mår du nu?

– Jag mår jättebra, jättebra. Man är lite tom mitt uppe i allt. Det har varit tuffa dagar och man har varit i en bubbla som varit stängd. Det var väldigt skönt att vi fick vinna. Det är otroligt stort.

Guldtrion känner varandra sedan lång tid tillbaka – och enligt Baryard Johnsson har det varit en av nycklarna bakom succén.

– Det handlar om att vi känner varandra och är goda vänner, men det är inte bara vi tre. Vi har en fjärderyttare i Rolf-Göran (Bengtsson) som är outstanding och alla som sköter om hästarna. De här medaljerna är deras också, även om de sitter runt våra tre halsar, säger hon.

TT: Bragdguldskaraktär på vad ni åstadkommit?

– Det är inte upp till mig och avgöra, men om det varit det hade jag kanske kunnat tycka det, säger Malin Baryard Johnsson och skrattar.

En efterlängtad medalj

Henrik von Eckermann fick äntligen sin OS-medalj – och gick tillsammans med King Edward genom spelen utan en enda rivning.

– Det var min skräck att göra det utan att få en medalj.

– Det var sån jädra adrenalin som sköt genom kroppen när vi gick i mål. Man kan inte beskriva den känslan. Jag har varit tvåa i EM, i VM. Det fanns bara ett mål, det var guldmedaljen.

King Edward följde sin ryttare i varje runda, i varje språng från det individuella kvalet till omhoppningen i lagtävlingen,

– Det borde delas ut medaljer även till hästarna. Det är magisk liten häst, säger han.