-- Jag önskar ingen att få uppleva något liknande, det är det absolut värsta som hänt mig. Men fotbollen hjälpte mig att komma tillbaka, det gjorde att jag i alla fall för stunden kunde glömma allt det hemska, säger Mattias när han för Corren öppenhjärtigt berättar om sitt svåra år.
29-åringen tog det stora steget från Gullringen till Åtvidaberg och gjorde i fjol en alldeles utmärkt debutsäsong i superettan. Vad få vet är att han för knappt ett år sedan drabbades av en personlig tragedi när hans svåger knivmördades i hemmet. Gärningsmännen är nu gripna och en av dem dömd till livstids fängelse.
-- Klart att det tog hårt. Jag var sjukskriven från jobbet i två och en halv månad, men kände att jag inte helt ville släppa fotbollen. Där finns mycket glädje och det stöd jag fick från spelare, ledare och ordförande i Åtvidaberg var ovärderligt.
-- Många veckor tränade jag inte alls, utan spelade bara matcher. När det var som värst hade jag svårt att koncentrera mig, men jag inser nu att det var tur att jag hade fotbollen. Minnena kommer aldrig försvinna och jag har fortfarande mina mörka stunder, men livet måste gå vidare, säger Mattias Sandh.
Inför söndagens premiär i superettan - för Åtvidabergs del borta mot Kalmar - träffar vi honom på jobbet som arbetsledare på Rimaster i Rimforsa.
En lättpratad och trevlig kille, ofta med ett leende till hands.
När de flesta av spelarna i exempelvis IFK Norrköping bara har fotbollen att tänka på har Mattias Sandh ett heltidsarbete att sköta vid sidan om.
Det betyder många och långa slitsamma dagar.
Fyra av fem dagar i veckan går bilen från Gullringen runt 06.30 och är - efter jobb och träning - ofta inte tillbaka förrän 21.30.
Mattias säger:
-- Jag mår bra av att ha ett vanligt arbete också. Men det är klart att du tänder till lite extra av att visa "att vi kan också". Men vi får inte stirra oss blinda på matcherna mot IFK, sex poäng där räcker inte för att hänga kvar.
Mattias erkänner att det dåliga samvetet kan gnaga när det inte blir tillräckligt med tid över för familjen. Dottern Ebba fyller tre i augusti och enligt pappa den som bestämmer mest där hemma.
-- I vintras var hon med på en hockeymatch i Vimmerby och när vi kom hem frågade hon: "Pappa, varför ramlar du hela tiden?" Barn är så ärliga, så omedelbara och så vakna.
-- Jag skulle gärna spela i super-ettan fem år till, men alla resor sliter och familjen kommer först. Det fungerar, men det är på gränsen och mer tid än så här kan jag inte lägga. Jag tar ett år i taget.
ÅFF-målvakten Henrik Gustavsson har flyttat till Kisa, vilket betyder att Mattias i alla fall får sällskap en bit i bilen efter träningarna. Annars är alla dovhjortar hans enda vänner på den slingriga vägen hem.
-- Häromkvällen såg vi säkert 40--50 utmed vägen. Det har varit nära i bland, men lyckligtvis har jag inte kört på någon än.
Inga tankar på att flytta?
-- Nej, inte till Åtvidaberg. Linköping går väl an, men Gullringen är ett redigt fint ställe att bo på.
På grund av en fotoperation missade ÅFF-backen två månader av försäsongen, men lagom till premiären är formen i antågande. Mer slitvarg än lirare, inte alltid med full kontroll på bollen, men med ett hjärta som ständigt bultar för Åtvidaberg. Andra må backa, Sandh gör det aldrig.
Han säger:
-- Jag minns första matchen förra året. Jag var helt vilsen, blev uppsnurrad gång på gång och i paus trodde jag knappt att jag skulle klara det. Men det gick bättre och bättre. Som när vi mötte BP och jag fick Anders Limpar mot mig. Man hade ju sett honom mycket på tv och så, men . . . det finns inga övermänniskor.
ÅFF kom tia i fjol och ska med ett på papperet bättre och bredare manskap nå ännu högre den här gången.
Det är målet.
Mattias Sandh:
-- Många snackar om att det är något speciellt med gemytet och andan i Åtvidaberg och så är det verkligen. Alla trivs tillsammans, det är som om vi umgåtts hela livet.