Pernilla Wiberg var ovetande om att hon skulle få kliva upp på Idrottsgalans scen och ta emot ett pris. Det skulle visa sig att det var ytterst passande att hennes mamma just detta år fanns med på plats i Globen.

Jag bjöd med henne då jag hade fått biljetter eftersom jag själv sitter i idrottsakademin. Och så bjöd jag med henne eftersom pappa dog i höstas. Det var liksom... kul att hon får vara med. Det är klart att det är jobbigt men man måste gå vidare, säger Wiberg, som under talet blickade upp mot himlen och sin bortgångna far.

Det var en överraskning – även om hon hade fått flera hintar om det under kvällens lopp.

Det var någon som sade att "vi jobbar för galan och har en podd och det ryktas om ett pris till dig". "Jaha", tänkte jag men sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Sedan kom Jalle (Svanberg, tidigare tränare) fram och det var häftigt. Sedan satt Thomas Fogdö bakom mig och han började prata så stort om laget och så och då tänkte jag att det var något alpinpris. Men sedan kom en massa bilder på mig och då förstod jag.

Bilder som var mer rörande för Pernilla Wiberg än priset som sådant.

Det är så. Man ser de här bilderna. Det blir en flashback, lite som i "Mästarnas mästare". Man blir påmind om alla de här framgångarna man har haft. Det är berörande. Jag blev mer berörd när jag satt och tittade på bilderna än när jag klev upp på scenen.