Det är ett tufft mål hon sätter upp. För i rullstolsrugby finns nämligen ingen damklass, inget damlag. Här får tjejerna spela med killarna, i en sport som är väldigt fysiskt krävande.
Det visade helgens serieomgång där Linköpings Parasport för första gången arrangerade en seriesammandragning i sporten.
Lagen spelar fyra mot fyra på en plan i storlek med en basketplan. I varje ände finns en linje som man ska ta sig över för att göra mål. Och nästan alla medel för att ta sig dit, och hindra motståndaren, är tillåtna.
Det small överallt, hela tiden, när spelarna drog igång i sina specialbyggda rullstolar.
Och att Linköping nu har ett serielag, som den här säsongen debuterar i division 2, är helt och hållet Ericas förtjänst.
– Jag hade letat efter en sport ett tag, men inte riktigt fastnat för nåt. Sen fick jag testa rugby på ett läger i Eskilstuna för drygt ett år sen och föll direkt. Det är fart och fläkt, det händer något hela tiden samtidigt som det är mycket taktik. Precis så vill jag ha det.
Därför har hon jobbat hårt med att få ihop spelare i Linköping, först och främst till en träningsgrupp. Det gick så bra att det blev ett lag.
– Vi har väldigt mycket att lära fortfarande, vi är alla nybörjare. Men de andra i sporten är väldigt hjälpsamma och villiga att dela med sig av tips.
Det blev extra tydligt när laget skulle spela sin andra match och en av motståndarna i laget Norrbacka samlade Linköpingsspelarna och gav tydliga taktiska tips och råd.
– Det är så det är i den här sporten. Det är verkligen som en stor familj.
Själv har hon redan nu satt upp ett tufft mål. Nämligen att få spela med landslaget i OS om två år, 2020.
– Med mycket träning ska det gå, säger hon och ler.