krönika För att ge lite perspektiv på det bejublade svenska VM-bronset i Frankrike. Enligt FN finns 196 självständiga länder i världen. Sveriges damer är bättre än 194 av dem på att spela fotboll.

Det är stort.

Jag har redan tidigare utsett det här till den allra största prestation som ett blågult fotbollslandslag på damsidan svarat för och något dygn på svensk mark har definitivt inte fått mig att ändra uppfattning.

Artikelbild

Det här är stort.

Vem hade trott det här?

Jag hade det inte.

Snacka om att vara som bäst när det gäller som mest. En tredjeplats är en i det närmaste osannolik framgång för ett lag som överraskat oss alla och som gick in i VM-turneringen rankat som nia.

Man ska inte glömma det.

Peter Gerhardsson, förbundskaptenen, har under hela turneringen pratat om att vinna sista matchen och nu fick han göra det. Nog för att det garanterat var finalen han tänkte, men ändå.

Och det slår mig, samtidigt som jag på tv-bilderna från Nice ser jublande och gråtande spelare, att det på sitt sätt måste vara bättre att komma trea än tvåa. Vilket lag tror ni lämnar VM med den bästa känslan? Och framförallt: skillnaden mellan att komma trea och fyra är enorm. Nu var det tårar av glädje, stolthet och trötthet som kändes hela vägen hem till Sverige. Bronsmatcher är onekligen något som blågula fotbollslandslag är sällsynt bra på.

Och kom inte och säg att de inte betyder något.

Det var en rent sensationell svensk start på lördagsmötet. Bästa insatsen under hela VM. Hög press, aggressivt och laddat och med ett passnings- och djupledsspel som skar stora hål mot ett England som var yrvaket och mentalt kvar i besvikelsen efter semifinalen. Där Gerhardsson lyckats att mobilisera ny kraft hade Phil Neville misslyckats totalt och gick till att börja med rakt in i kollegans taktiska fälla med så mycket felpass och felbeslut att hälften varit nog.

För det var ju så att vi undrade hur sjutton Sverige skulle orka och klara att ladda om efter gamnackarna senast. Dessutom undrade vi hur sjutton Kosovore Asllani skulle kunna spela efter alla smällar senast.

Det tog inte särskilt lång tid innan vi inte behövde undra längre.

Asllani – frågan är om hon inte varit genomgående bäst och mest nyttig för svensk del i det här mästerskapet – satte tidigt 1–0 och Sofia Jakobsson ökade strax senare till 2–0 bakom svaga Carly Telford som ofattbart nog konkurrerat ut Hedvig Lindahl i Chelsea.

Det hände massor före paus, det var stundtals rena High Chaparral och efter Fran Kirbys reducering var känslan att det kunde sluta hur som helst. När Kosovare Asllani tvingades till byte spred sig möjligen en viss oro, men så fick Phil Neville hjärnsläpp, flyttade ut målsprutan Ellen White på kanten och sen var det rätt lugnt fram. Ända tills Nilla Fischer stod på rätt ställe och nickade undan på mållinjen.

Fischer har varit en klippa i detta mästerskap och var lysande när trycket ökade i sin sista VM-match. Efter den sprakande starten var det kontrollerat, taktiskt och stenhårt försvarsjobb som gällde för att hålla undan.

Så kan man också vinna fotbollsmatcher.

Och om nu en eller annan tvivlat på vad Linköping får för förstärkning i höst kan vi slå fast att den blir stor. Med Fischer och Asllani (om hon blir kvar och när hon hämtat sig från alla smällar) i VM-form är det två pusselbitar som kan räcka hela vägen till guld.

Det blev brons nu.

Men det var banne mig guld värt.