Det är likadant varje gång. Efter en mästerskapsförlust heter det alltid att alla ska bytas ut och att alla snart är för gamla. Nu står jag på Örebäcksvallen i vackra Båstad, det regnar och vinden sliter lätt i träden, och tänker att det inte är så mycket som hänt.

Av dem som förväntas spela i VM-premiären mot Chile om ett par veckor är det bara en – Hanna Glas – som inte kan sägas var mer eller mindre ordinarie redan när förbundskaptenen hette Pia Sundhage och Sverige rasade ut med huvudet före innan EM-festen 2017 ens hade börjat på allvar. Alla andra var med och från startelvan då är bara tre spelare borta: Lotta Schelin har lagt av, Jessica Samuelsson är skadad och Lisa Dahlqvist är petad.

Men det där med att ingenting har hänt är också en sanning med rätt mycket modifikation.

När vi reste hem från Nederländerna gjorde vi det med med en bekräftad känsla att tiden sprungit ifrån den blågula modellen och att det för att ta oss tillbaka krävdes mer kreativa och kvicka spelare. Med Peter Gerhardsson som kapten har ett nytt och mer modernt spelsätt utvecklats och det ska, för att uttrycka det grovt förenklat, spelas mer och sparkas mindre. Det är förstås i grunden rätt väg att gå och VM får visa om det också är tillräckligt effektivt.

Jag är fortfarande inte säker på om vi har spelarna för att spela som vi vill.