– Jag bestämde tidigt att ”jag ska fan ge den här sporten en ärlig chans”. Jag vill se hur långt jag kan nå.
Så uttryckte sig Lassimmaren under ett tillfälligt avbrott under SM-tävlandet i Helsingborg. Efter en fjärdeplats på 100 m fjäril avslutades torsdagen med en bronsplats i lagkappen på 4x50 m fritt tillsammans med Oscar Ekström och veteranerna Marcus Piehl och Lars Frölander.
24-årige Palmqvist från Varberg har också ett antal individuella SM-medaljer på sitt CV, men siktar högre än så och gör det genom att relativt sent i karriären delvis byta inriktning. Nu blir det mer fokus på frisim – för chansen att till att börja med nå EM nästa vår.
– Ska du komma med till ett stort mästerskap är det mycket lättare att göra det i ett frisimslag. Det är kvaltider på Swedish open i vår som gäller. Till OS är det extremt svårt, men EM känns inte omöjligt. Jag har det i tanken hela tiden. Jag satsar på 100 meter, men klarar du 200 så känns hundringen så mycket kortare, säger Pontus Palmqvist.
– Det är förbaskat roligt med frisim.
Är det roligaste simsättet?
– Det är ju det snabbaste simsättet. Det har lite mer respekt bara för det.
Det finns idrottare som är lättare än andra att intervjua.
Pontus Palmqvist är en av dem.
Du behöver inte säga så mycket.
Han pratar hela tiden och har ofta något kul och vettigt att säga.
Som nu:
– Tyvärr är trenden i svensk simning att många killar slutar alldeles för tidigt. Jag bestämde tidigt att ”jag ska fan ge den här sporten en ärlig chans”. Jag har satsat hårt, jag har ätit rätt, jag har tränat rätt, jag har bästa coachen…jag ska inte sluta förrän jag verkligen är klar.
Om flytten till Linköping:
– Stora anledningen till att jag bytte till Lass var för att det fanns en lucka i deras lag. Det saknades en ryggsimmare. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Sedan tar det alltid lite tid att bygga upp ett socialt nätverk. Nu har jag gått med i en herrklubb och fått lite andra kontakter också. Men fan, man saknar havet. Det gör man verkligen.
Om att simma lagkapp:
– Jag älskar det. Det är så jävla mycket roligare. Adrenalinet och känslan. Det är ruskigt beroendeframkallande. Som den värsta drog.
Om varför det blev simning:
– Jag började sent, när jag var 13 för att det var så många snygga tjejer där. Absolut. Det ljuger jag inte om. Nu har jag ju tjej, men henne hittade jag utanför bassängen. Haha. Hon är min största supporter. Jobbar heltid, tar den största kostnaden, tar hand om lägenheten och sköter våra två katter. Utan henne hade det inte gått.
Om första tävlingen:
– Det gick galet bra och jag slog personligt rekord med 26 sekunder på 50 meter fjäril. Lite talang finns och fanns det väl, men framförallt är jag tjurskallig och älskar att tävla.
Om att leva med simningen dygnet runt:
– Man tänker hela tiden att det blir för mycket. Jag är tränare också och har säkert blivit klorskadad av all tid i simhallen. Men jag trivs med det.
Om att inte tänka för mycket på medaljer:
– Jag har gjort det väldigt mycket, men det är lätt att få medaljfeber. Jag skulle kunna ge bort mina medaljer. Det är jävligt fina minnen, men får jag bara ta ett kort på dem är det lugnt. Jag fokuserar mer på tider. Det är så man måste se det. Jag skulle visa mitt JSM-guld för någon, men hittade det inte ens. Då insåg jag att . . . äh, det ligger säkert i nån låda i Varberg.